Följande är skrivet natten till söndags, men eftersom internet var nere hela söndagen publiceras det idag.

Min fristad är ett krigsfält. Kropparna ligger lemlästade och min sovplats täckt av blod. Allt som hörs är ett dovt muller av flugor som fått en efterlängtad festmåltid. Gatubelysningen spelar sin roll som måne, och misslyckas radikalt. Dess tragiskt gula sken studsar från dörren till spegeln och så tillbaka igen. Utanför är det ingen som vet. Det är ett krigsfält på åtta kvadrat, väggarna tvingas stumt se ett förfall avlösas av ett annat. Identifierar de sig själva med väggarna i isoleringscellerna? Sörjer de att de tvingas se människa efter människa bli galen i dess livmoder? Eller är det en stilla hämnd för alla nålar som stuckits i dem, alla slag som de utstått? Aldrig får vi säkert veta väggarnas intentioner. Det förblir ett mysterium, huruvida de försöker kväva oss, långsamt, långsamt, eller i själva verket kämpar med att dra oss upp från golvet, hindrar taket från att falla ner och krossa våra sköra kroppar. För väggar talar bara i sagor. I verkligheten står de tysta och tar emot allt som slängs mot dem. Mina stackars väggar, kom här så ska ni få en kyss.

Krigsfältet talar till mig. Skriker efter hjälp trots att ingen hjälp finnes. En fot hänger från stolen, sliten från sitt ben. I sin flykt mot dörren, friheten, hindrades den randiga armen brutalt. Den öppna garderoben visar fler offer i spänd väntan på sin avrättning. Krigsfångar bortom hjälp. För jag vet, jag vet att jag dör om jag går nära. Förfallet sprider sig likt pesten. Allt förvandlas till en omvänd lek. Den som inte nuddar golvet dör. Jag hoppar fram på små fläckar av golv, klättrar på stolar, och är äntligen trygg i sängen. Sängen som återigen blivit tillräckligt stor att rymma all ångest. Täcket som filtrerar tankarna, håller dig borta. Och taket som faller.

Jag ser en lampa och tänker ”kanin”. Mina ögon är öppna men ser ingenting. Och luften omkring mig är tung, trycker. Du ligger bredvid och slår mig i huvudet med ett träd. Bladen flyger åt alla håll. Blir till fjärilar som äter upp min hud. Lämnar mig naken.
Färgburkar, raketer, tunna sommarsjalar. Allt flyger förbi framför mina ögon. Inuti mitt huvud rusar orden omkring. Fest. Kaktus. Blomma. Frthyuw. Kr… f.   f                     g,
Hjärnan hinner inte längre med. Orden trängs om utrymmet och trampar ihjäl varandra i panik.

Snart kommer sömnen och slår mig medvetslös. I ett par timmar förkortade till minuter slutar huden skava. Öronen slutar skrika och väggarna vågar andas. Försiktigt så ingen vaknar.
I ett par minuter tar vi en paus. Sedan återkommer vi till ett krigsfält och ett par fötter som kräks galla.  Fortsättning följer och reklamen skriker ”du är tjock!”

Det är en kylig vinterdag i början av december. Rökmolnen står ur våra munnar likt röken från ett gammalt ånglok. På marken ligger snön så vit, reflekterar minsta solstråle och bländar oss där vi går. Sakta för att inte halka omkull.

Visst vore det allt trevligt om jag kunde återuppta min blogg med en sådan början? Istället måste jag börja såhär:
Det är en gråmulen vinterdag i början av december. Regnet hänger tungt i luften och solen har inte visat sig på vad som känns som flera år.
Vem var det som sa att luft är genomskinlig? Är det något jag hittat på eller har vi inte fått lära oss det som små? Hur som helst är det en lögn. Luften är inte alls färglös, det ser jag ju med egna ögon. Den är blå. Som om Gud lindat in oss i blått siden. Och genom allt det blå lyser gräset grönare än någonsin, som om det äntligen vågar gro.
Det där lät oroväckande vackert. Förskönat. Det var ju inte alls så jag upplever allting när jag kollar ut.
Jo visst, luften är blå, gräset är grönt. Och jag tror nog att jag vill beskriva det som att Gud lindat in oss i siden. Men han drog åt för hårt, virade allt för många varv. Det är som om vi fastnat i en gardin som plötsligt känns så tung.
Jag kollar ut genom fönstret och möts av min egen spegelbild. Långt där borta kör en gul bil från Posten förbi, men framför mig är min reflektion i vägen. Den är fulare än någonsin. I själva verket är den så ful att jag blir rädd. Ser jag ut sådär? Mina ögon är så små, råttögon, med mörka skuggor under sig. Min näsa är krokigare än förut och jag är genomskinlig.
Men det saknas något… Jag kan inte sätta fingret på det. Varje gång min blick snuddar vid det okända raderar min hjärna alla minnen av det.
Kanske är det att mina mungipor är riktade neråt. Nästan ända ner till Lucifer når de. Så känns det. Och nu kan vi väl säga att det är det jag inte kan sätta fingret på, mungiporna.

Jag sitter i skolan, på svensklektion, och är menad att arbeta fram ett muntligt föredrag inom svensk språkhistoria. Största delen av lektionen gick åt till att läsa på folks fullkomligt värdelösa bloggar (Kissie, Dessie...) och bli arg över hur något så idiotiskt kan bli känt. Därför ska jag börja blogga igen. Det är min dröm, min passion, jag är född att författa och ingen överredigerad fjortis (yes I did) ska stå i min väg! Kan de bli kända på att vara motsägelsefulla och hatade så borde väl jag klara mig en bit på vägen genom att skriva om något lite vettigare. (lägg väl märke till ordvalet lite)

Nu lossade plötsligt Gud på tyget lite. Himlen kikar sig fram genom molnen och vi kan nästan få luft igen. Känner du att du kan andas? Trots att det är svårt, ungefär som genom ett sugrör, så andas vi! Våra lungor får smaka den ljuva sötman av syre. Lite i taget.
Men det höll i sig ett ögonblick. Återigen snurrar Gud in oss i sitt siden tillverkat av de vackraste änglar. Det är Hans kärlek vi känner, den kväver oss långsamt.

Som sagt förvaltar jag just nu min tid i skolan. Strindbergs Röda Rummet ska visst mitt föredrag handla om. Det var ju intressant.
Jag är så nära ett sammanbrott, min spegelbild visar mitt riktiga jag, dolt från omgivningen. Är det fullkomligt förståeligt att vilja plocka upp datorn för att slänga den i väggen? Försök inte intala mig att jag mår bra, jag har själv sagt det så länge. Man mår inte bra om man känner tårarna lägga sig som en skyddande hinna över ens ögon, när läraren frågar vilket ämne man valt. När man ständigt är arg och slår sig själv blå.
Tre nätter har jag spenderat på mitt golv. Placerad mellan dörren och skrivbordet, med en filt och kudde. Sängen står obäddad, ovänlig, tom. Det första dygnet fanns jag knappt. Jag låg på golvet och kollade på lampan som reflekterade bilarna från gatan nedanför. Det andra dygnet började jag röra mig. Jag vågade inte falla för djupt i avgrunden, tvingade mig att städa, för att slippa ta itu med mig själv.
Nu är jag här, bland folk. Kan man kalla mig levande? Jag vet inte. Jag tror jag är död men jag kämpar vidare. Ännu vill min kropp, min själ, inte ge upp detta. Jag tror på hoppet, livet. Gud håller mig fast. Knuten i en fiskelina kastas jag omkring efter Hans rörelser. Detta ska jag klara.

Men ännu är jag inte redo att resa mig från golvet. Där ligger jag kvar, några nätter till. Kanske bryter jag ihop, men så länge någon står bredvid, så länge någon drar upp mig, då kommer jag gå bland er.

Detta är början på en ny era. Här har ni min blogg. Ta den, sluka den. Kyss den om ni vill.
(Ni får gärna kyssa den)