Följande är skrivet natten till söndags, men eftersom internet var nere hela söndagen publiceras det idag.

Min fristad är ett krigsfält. Kropparna ligger lemlästade och min sovplats täckt av blod. Allt som hörs är ett dovt muller av flugor som fått en efterlängtad festmåltid. Gatubelysningen spelar sin roll som måne, och misslyckas radikalt. Dess tragiskt gula sken studsar från dörren till spegeln och så tillbaka igen. Utanför är det ingen som vet. Det är ett krigsfält på åtta kvadrat, väggarna tvingas stumt se ett förfall avlösas av ett annat. Identifierar de sig själva med väggarna i isoleringscellerna? Sörjer de att de tvingas se människa efter människa bli galen i dess livmoder? Eller är det en stilla hämnd för alla nålar som stuckits i dem, alla slag som de utstått? Aldrig får vi säkert veta väggarnas intentioner. Det förblir ett mysterium, huruvida de försöker kväva oss, långsamt, långsamt, eller i själva verket kämpar med att dra oss upp från golvet, hindrar taket från att falla ner och krossa våra sköra kroppar. För väggar talar bara i sagor. I verkligheten står de tysta och tar emot allt som slängs mot dem. Mina stackars väggar, kom här så ska ni få en kyss.

Krigsfältet talar till mig. Skriker efter hjälp trots att ingen hjälp finnes. En fot hänger från stolen, sliten från sitt ben. I sin flykt mot dörren, friheten, hindrades den randiga armen brutalt. Den öppna garderoben visar fler offer i spänd väntan på sin avrättning. Krigsfångar bortom hjälp. För jag vet, jag vet att jag dör om jag går nära. Förfallet sprider sig likt pesten. Allt förvandlas till en omvänd lek. Den som inte nuddar golvet dör. Jag hoppar fram på små fläckar av golv, klättrar på stolar, och är äntligen trygg i sängen. Sängen som återigen blivit tillräckligt stor att rymma all ångest. Täcket som filtrerar tankarna, håller dig borta. Och taket som faller.

Jag ser en lampa och tänker ”kanin”. Mina ögon är öppna men ser ingenting. Och luften omkring mig är tung, trycker. Du ligger bredvid och slår mig i huvudet med ett träd. Bladen flyger åt alla håll. Blir till fjärilar som äter upp min hud. Lämnar mig naken.
Färgburkar, raketer, tunna sommarsjalar. Allt flyger förbi framför mina ögon. Inuti mitt huvud rusar orden omkring. Fest. Kaktus. Blomma. Frthyuw. Kr… f.   f                     g,
Hjärnan hinner inte längre med. Orden trängs om utrymmet och trampar ihjäl varandra i panik.

Snart kommer sömnen och slår mig medvetslös. I ett par timmar förkortade till minuter slutar huden skava. Öronen slutar skrika och väggarna vågar andas. Försiktigt så ingen vaknar.
I ett par minuter tar vi en paus. Sedan återkommer vi till ett krigsfält och ett par fötter som kräks galla.  Fortsättning följer och reklamen skriker ”du är tjock!”