Västerås. Varje gång jag hör det vill jag skrika, gråta och slö sönder något. Samma känslor bubblar upp när jag hör dialekten, ser någon med längre, mörkt hår och lite skäggstubb. När jag ser en plats, känner en lukt, hör någon prata om droger. Du har klistrat dig fast i mitt huvud och vägrar lämna mig ifred. Jag saknar dig varje dag. Ibland så mycket att det gör ont, men det finns ingen jag kan prata om det med. För inte kan man ta upp en gammal kärlek med sin nya? Och det känns lönlöst att försöka ta upp det med kuratorn, hon vill inte se att det fanns ett speciellt band mellan oss. I hennes ögon var du ett hopplöst fall och jag den som försökte hjälpa dig. Att vårt förhållande var mer än sex beror enligt henne på drogerna i ditt liv. Men jag vet att det inte var så. Du försökte hjälpa mig lika mycket som jag försökte hjälpa dig. Vi var beroende av varandra. Det fungerade inte.
Allt jag skrivit hittills känns så meningslöst och ogenomtänkt att jag egentligen bara vill skrika, radera allt, gråta och plocka fram ett rakblad.
Jag drömmer om att hugga folk med kniv. Dagdrömmer. Ibland blir det så verkligt att jag känner kniven i min hand, känner motståndet när den stöter emot en annan kropp. Det kan skrämma mig ibland, när det blir så verkligt. Men jag berättar det inte för någon. Jag anses isåfall som "en fara för mig själv eller andra" och blir då inlagd igen. Men skadar jag mig själv är jag tydligen ingen fara för mig själv, så det kan jag ju egentligen återuppta.. Det känns som de inte tar mig på allvar. Enligt dem är jag inte sjuk. Jag skär mig inte, jag rispar, vilket bara får mig att vilja skära mer, djupare, för att de äntligen ska kalla det för att jag skurit mig själv. Återigen något jag inte säger högt. Vad tjänar det till? Rösterna som ibland skriker på mig skvallrar jag inte heller på. Så fort jag kommer in på någon av deras kontor blir det samma slentrianmässiga svar på deras frågor. Jag mår bra. Mina möten med er hjälper. Medicinen funkar bra. Och så vidare. Jag manipulerar dem alla. De äter ur min hand. Snart slår jag dem med häpnad. Några djupa snitt och sedan vet de inte vad som hände. Hur kunde jag, som ju mådde så bra, plötsligt göra något sådant? Det är som om de inte ens läst min journal, där det ju klart och tydligt står att jag utrycker mig bra formellt, men sämre emotionellt. (Var det där en upprepning från föregående inlägg så ber jag hemskt mycket om ursäkt.)

Jag stirrar i taket och väntar på att det ska rasa in över mig. Hela kvällen har jag tänkt på hur jag ska kunna berätta för människan jag älskar att jag kysste människan som för några år sedan älskade mig. Men som jag var oförmögen att älska tillbaka. Jag har fått rådet från min kurator att inte berätta någonting, somliga saker mår bäst i skymundan. Samtidigt fick jag rådet av mitt ex, som känner mig bättre än jag själv, att jag måste berätta det. Men vad han inte förstår är att jag inte överlever ensam, inte nu. Jag är skörare än äggskal, ibland tror jag att jag ska gå sönder bara av att röra mig. Jag vet inte. Varken in eller ut. Kan någon ge mig en komplett beskrivning av mig, så jag kan få reda på vem jag egentligen är?
Kan någon gräva en grop och lämna mig där?
Jag är osäker på om det jag känner ens är kärlek, eller bara rädsla för ensamhet.

Jag försöker att inte vara bitter när jag är bland människor. Varför ska andra plågas av mina hjärnspöken? Jag anser att jag är tillräckligt svår redan, varför göra det värre. Så varje morgon sätter jag på mig mitt ansikte och går utanför dörren. Jag manipulerar min omgivning om mitt välmående, kurator, läkare, alla lurar jag. I diagnosen läser jag att Cecilia Isberg (det är nog jag) har "God formell dock sämre emotionell kontakt. Har svårt att visa känslor." Och visst stämmer det. Jag vet hur man pratar, när jag väl måste. Men känslor vet jag ingenting om. Hur känns det när man är glad på riktigt, och hur vet man när man älskar någon? Jag gissar mig fram. En okänd känsla kopplas samman med en situation, på så vis kan glädje skapas. I själva verket var det kanske hopp, eller något helt annat, vad vet jag?
Jag känner dock till en känsla, som rotat sig i mig och blivit min vän. Ilskan. Hatet. Det fyller mina porer, förgiftar mitt blod. Det är därför jag behöver få ut det ibland. Vi kan kalla det för någon slags rening, ungefär som rehab. Jag har lovat dem att inte rena mig mer. Och jag gör som de vill för det ingår i mitt spel. Jag gör dem glada genom att låta dem tro att de mirakulöst lyckats bota mig, utan större ansträngning till och med. De anar inte att jag ljuger, jag spelar så bra. Lite dåligt mående, mycket bra. Ja, ni gör framsteg. Ja, jag mår bättre. Det gör jag inte, men jag låter er tro. Egentligen vill jag skära upp mina handleder framför er alla och skratta medans världen färgas röd. Men det får jag inte säga högt, någon kan ju bli orolig.
Jag har slutat ta mina mediciner. Det börjar med att jag glömmer, och när jag väl kommer på att de måste tas har jag ingen lust. I min värld hjälper de inget. Jag har ändå en demon inom mig som skriker åt mig för minsta snedsteg. Ge mig det starkaste ni har.

Man kan nog beskriva mig som en underlig människa. Jag kan till exempel inte kräkas. Det är inte en positiv egenskap, som många verkar tro. Inte heller kan jag gråta när man "ska". Däremot går det utmärkt i de mest opassande situationer. Ja, jag är nog ganska underlig..

Jag luktar. Borde duscha. Borde gå ner till expeditionen och försöka få tag på min post. Borde träna. Borde sola. Borde diska. Det finns mycket jag borde göra, men varför ska jag göra något när jag ändå bara sitter ensam och försvinner på mitt rum? Jag tror solen skiner idag. Men jag vet inte säkert för jag har gardinerna fördragna, det är bäst så.
Min kurator sa till mig att jag borde skaffa ett sommarkort för 500 kronor och åka runt i skåne. Jag kontrade med att jag inte har någonstans att åka, ingen att träffa. Så jag sitter kvar, ensam i ett stort hus som ekar, och tynar bort. Det är något positivt i alla fall, jag äter mindre på sommaren. Som om min kropp bara inte har lust. Jag borde gå och försöka få tag på min post. Eller åtminstonde ringa sjukhuset för att få reda på min läkartid. Borde.
I måndags gjorde jag ett misstag. Jag ångrade mig redan från början men fortsatte ändå. Din jävla idiot. Sergej hade inte ens åkt iväg. Nu är han borta. Jag kan inte överleva en månad utan honom, jag har redan abstinens. Det finns ett sug i mitt hjärta, ett vakuum. Jag tror jag är kär.

Detta inlägget blev inte alls som jag ville. Jag svamlar bara. Men det var så längesen jag skrev, och jag är helt tom. Jag känner ingenting. Jag vill skratta. Kan någon göra mig den tjänsten?

Han rör sig igen, Demonen. Inuti mig krälar han omkring, ringlar fram som en orm. Han slingrar sig runt mina lungor och drar åt. Hårdare. Trots detta andas jag. Hur är det möjligt? Obehaget sprider sig i min kropp som ett gift och jag skriker i tystnad som så många gånger förut. Jag vill skära ut honom. Känslan att bryta itu en slutanvänd rakhyvel, känna hur blodet pulserar från armarna för att samlas i mina kupade händer, där det blandar sig med det heta vattnet som strilar över min nakna kropp. Hur kan man beskriva känslan annat än en underbar eufori?
Min kropp skriker. Ser ni det i mina ögon eller är jag helt enkelt en sådan bra skådespelare? Jag jobbar så mycket jag kan för att slippa känna. Tränar mig illamående. Men jag hamnar slutligen alltid i min säng tillsammans med Demonen. Han sprider hat i min kropp, främst hjärnan som skvalpar omkring. Jag får huvudvärk om jag skakar på huvudet, så jag gör det. Det finns inga möjligheter, ingen flyktväg. I fosterställning ligger jag och stirrar i luften som om den var synlig. Kaoset på mitt golv äcklar mig lika mycket som min spegelbild. Så jag spottar på mig själv. Rakt i ansiktet. Och skrattar. Ditt fega as. Sedan slår jag mig själv hårdare, river sönder min hud. Jag må ha lovat er att inte skära mig igen, men ni sade inget om rivsår. Inte heller var det så allvarligt när jag bet av min hud. Som ett djur slet jag av den. Känslan. Är obeskrivlig.