Han rör sig igen, Demonen. Inuti mig krälar han omkring, ringlar fram som en orm. Han slingrar sig runt mina lungor och drar åt. Hårdare. Trots detta andas jag. Hur är det möjligt? Obehaget sprider sig i min kropp som ett gift och jag skriker i tystnad som så många gånger förut. Jag vill skära ut honom. Känslan att bryta itu en slutanvänd rakhyvel, känna hur blodet pulserar från armarna för att samlas i mina kupade händer, där det blandar sig med det heta vattnet som strilar över min nakna kropp. Hur kan man beskriva känslan annat än en underbar eufori?
Min kropp skriker. Ser ni det i mina ögon eller är jag helt enkelt en sådan bra skådespelare? Jag jobbar så mycket jag kan för att slippa känna. Tränar mig illamående. Men jag hamnar slutligen alltid i min säng tillsammans med Demonen. Han sprider hat i min kropp, främst hjärnan som skvalpar omkring. Jag får huvudvärk om jag skakar på huvudet, så jag gör det. Det finns inga möjligheter, ingen flyktväg. I fosterställning ligger jag och stirrar i luften som om den var synlig. Kaoset på mitt golv äcklar mig lika mycket som min spegelbild. Så jag spottar på mig själv. Rakt i ansiktet. Och skrattar. Ditt fega as. Sedan slår jag mig själv hårdare, river sönder min hud. Jag må ha lovat er att inte skära mig igen, men ni sade inget om rivsår. Inte heller var det så allvarligt när jag bet av min hud. Som ett djur slet jag av den. Känslan. Är obeskrivlig.