Alla fåglar sjunger falskt
Om lite mer än 8 timmar ska jag vara på AIC-möte. På fredag ska jag på möte med min handläggare hos socialen och jag har inte ens blivit inskriven hos arbetsförmedlingen. Får jag inget ekonomiskt bistånd slänger mamma ut mig, så vart ligger meningen med livet just nu? Tidigare idag var jag fast besluten om att ta mitt liv inatt men jag vill egentligen inte. Jag vill fortsätta leva ett tag till, skaffa ett jobb, kunna fortsätta känna Joars lukt och kyssa hans läppar. Men allt känns bara så hopplöst. Kommer jag inte in på folkhögskolan i slutet av augusti vet jag inte vad jag gör, då ä det verkligen kört.
Jag försöker tänka positivt, jag gör verkligen det. Men det är inte så lätt när jag redan vet att jag inte kommer få pengar, att bråket med mamma fortsätter om jag inte kommer härifrån. Jag vill få kontroll över mitt liv men jag kan inte. Troligtvis har jag väl ingen självdiciplin. Jag vill kunna bestämma själv hur mycket (lite) jag ska äta, vill kunna säga "stopp, nu räcker det. Ingen mer mat idag". Det går bara inte. Jag skriker stopp men fortsätter äta. Tårarna gör att allt smakar salt och grötigt, maten växer i munnen, men jag kan inte sluta. Jag har blivit fläskig, tjock i mina egna ögon, och jag avskyr det jag ser när jag möter min spegelbild. Jag vill vara smal och vacker som alla andra. Jag är trött på dubbelmoralen i vårt samhälle; å ena sidan säger killar att tjejer gärna får ha lite att ta i, att man inte ska vara pinnsmal. När de sedan ser en bild på en tjej med lite hull kommer det genast kommentarer som "tjockis" och "banta". Det gör ont som fan att få de kommentarerna när man redan mår dåligt över sin kropp.
DET GÖR ONT!
Det gör så ont att jag vill skrika. slå sönder mina knogar, skära itu min kropp. Allt gör ont, livet är värst. Jag är så trött på att ständigt behöva visa mig så stark, jag vill också gråta inför någon, skrika att jag inte alls mår bra, visa att jag menar allvar med att vilja begå självmord. Varför kan ingen ta mig på allvar när jag säger att jag mår dåligt? Hur kan ni bara säga "Mm, men jag är trött. Vi hörs imorgon."? Kan någon tro mig någon gång när jag visar mig svag, snälla, jag ber er. Jag är inte stark. Jag antog mig den rollen för att slippa berätta hur jag känner konstant, men när jag väl berättar något litet tror ni att jag bara är lite sur. Jag blir så frustrerad. Ska jag behöva dö för att visa att jag faktiskt menade vad jag sa? Är det då ni kommer förstå att jag mådde skit? Ge mig någon att prata med precis som förr. Det är nu jag gråter mig till sömns varje natt, stirrar i väggen varje dag. Hjälp mig!
Jag försöker tänka positivt, jag gör verkligen det. Men det är inte så lätt när jag redan vet att jag inte kommer få pengar, att bråket med mamma fortsätter om jag inte kommer härifrån. Jag vill få kontroll över mitt liv men jag kan inte. Troligtvis har jag väl ingen självdiciplin. Jag vill kunna bestämma själv hur mycket (lite) jag ska äta, vill kunna säga "stopp, nu räcker det. Ingen mer mat idag". Det går bara inte. Jag skriker stopp men fortsätter äta. Tårarna gör att allt smakar salt och grötigt, maten växer i munnen, men jag kan inte sluta. Jag har blivit fläskig, tjock i mina egna ögon, och jag avskyr det jag ser när jag möter min spegelbild. Jag vill vara smal och vacker som alla andra. Jag är trött på dubbelmoralen i vårt samhälle; å ena sidan säger killar att tjejer gärna får ha lite att ta i, att man inte ska vara pinnsmal. När de sedan ser en bild på en tjej med lite hull kommer det genast kommentarer som "tjockis" och "banta". Det gör ont som fan att få de kommentarerna när man redan mår dåligt över sin kropp.
DET GÖR ONT!
Det gör så ont att jag vill skrika. slå sönder mina knogar, skära itu min kropp. Allt gör ont, livet är värst. Jag är så trött på att ständigt behöva visa mig så stark, jag vill också gråta inför någon, skrika att jag inte alls mår bra, visa att jag menar allvar med att vilja begå självmord. Varför kan ingen ta mig på allvar när jag säger att jag mår dåligt? Hur kan ni bara säga "Mm, men jag är trött. Vi hörs imorgon."? Kan någon tro mig någon gång när jag visar mig svag, snälla, jag ber er. Jag är inte stark. Jag antog mig den rollen för att slippa berätta hur jag känner konstant, men när jag väl berättar något litet tror ni att jag bara är lite sur. Jag blir så frustrerad. Ska jag behöva dö för att visa att jag faktiskt menade vad jag sa? Är det då ni kommer förstå att jag mådde skit? Ge mig någon att prata med precis som förr. Det är nu jag gråter mig till sömns varje natt, stirrar i väggen varje dag. Hjälp mig!
Nemo
