Såhär hårt har mitt hjärta sällan slagit. Det bankar i mitt bröst, halspulsådern tar för mycket plats, jag kan inte andas. Jag fryser och skakar som ett litet barn. Får inte bryta samman, måste hålla mig upprätt! Detta kommer troligtvis resultera i allt fler overklighetskänslor när jag är ensam, vilket resulterar i att jag måste ha någon att hålla i konstant. Det är nu jag skulle vara glad. Jag skulle ordna upp mitt liv. Likt ett barn som nyss lärt sig gå springer jag i full fart tills jag trillar pladask.
    Så vad har hänt? kanske några sitter och undrar medan andra bara antar att det är pms. Jo, jag fick besök av mitt förflutna igen. För lite mer än en vecka sedan kom det första jobbiga besöket, på min födelsedag för att vara exakt. Mer om det går att läsa här [http://everydayfaget.blogg.se/2009/march/mitt-leende-som-skold-mot-tararna-som-foll.html] eftersom jag inte orkar gå igenom det en gång till. När jag nu fick ännu en påhälsning från den tiden blev det bara för många tankar och minnen som släpptes fria. Jag hade en bra tid förra året och det enda jag ångrar är att jag förstörde det. Jag kan lika gärna nämna lite namn nu tycker jag. Ema, Mikie, Hejny, Felix, Tom och Miran, ni utgör den hittills bästa perioden i mitt liv. Ni står för så många skratt och så mycket glädje och även om vi inte har någon som helst kontakt längre (förlåt, förlåt, förlåt) så kommer ni alltid finnas i mitt hjärta. Det finns ingen plats för protester, ni finns i mitt hjärta varesig ni vill eller inte.

Mina ord försvann nu.

  That's an open door to the outside world
So you live in a bubble
So you're wasting your life

De senaste dagarna har jag gjort precis det, gått runt i en bubbla och bara wasted my life. Och med bubbla menar jag inte att jag är inne i mina tankar som de små okunniga barnen brukar referera till. Nej ser du, jag syftar på att jag inte var helt säker på att jag satt på den där bussen och läste den där boken. Jag var inte närvarande när jag gick längs gågatan, jag var helt enkelt inte närvarande alls. Det är en rätt läskig känsla och den återkom idag igen. På hela dagen lyckades jag inte ta av mig mössan och luvan, jag gick och stirrade i marken vart jag än gick. Jag lyckades spräcka bubblan i några sekunder när solen sken och allt var fint men den slöt sig om mig rätt snabbt igen.
   Jag är inne i en period då jag inte vet om saker är verkliga. Jag går och håller fast i människor jag går med för att inte försvinna, för att veta att de finns. Så länge jag har någon att hålla fast i så försvinner jag inte in i bubblan, då är jag tillsammans med alla andra, i samma värld. Men jag kommer ur detta, det vet jag. Jag har mått sämre. Jag har haft värre självmordstankar än såhär. (Dock har jag aldrig förr haft möjligheten att skaffa olika sorters tabletter, såsom antidepressiva och sömntabletter, receptfritt förut) Men jag fixar det. Det är jag helt säker på!

Bild på Craig här nere då, bara för hon är fin och ställde upp som modell idag.

Nemo

Another year has passed and I'm alright
I lick the salt from my wounds and run into the night

Ja nu har man gått och blivit 19 då.
Den första personen som sa grattis på rätt datum var mitt ex. Jag har precis lyckats komma över honom efter hur lång tid som helst och nu lyckas han nästla sig in i mitt liv igen. Jag vet inte hur jag ska reagera, om jag ska gråta eller skratta. När han sa att han tänkt på att prata med mig blev allt ännu jobbigare. Jag kan inte glömma hur underbart allt var samtidigt som det var så jobbigt. Orkar jag med något sånt igen? Orkar jag ens prata med honom? Jag vet inte. Detta kom inte vid rätt tidpunkt. Det förstör mina planer att bli bra.

Idag åkte jag till Lund och träffade Carro, Oskar, Viktor, Lizzie, Marcus och Daniel. Det var fint och behövdes faktiskt.
Tack för att ni finns.

Nu ska jag lägga mig ner, kanske ringa Ludwig, och tänka över allting.