Såhär hårt har mitt hjärta sällan slagit. Det bankar i mitt bröst, halspulsådern tar för mycket plats, jag kan inte andas. Jag fryser och skakar som ett litet barn. Får inte bryta samman, måste hålla mig upprätt! Detta kommer troligtvis resultera i allt fler overklighetskänslor när jag är ensam, vilket resulterar i att jag måste ha någon att hålla i konstant. Det är nu jag skulle vara glad. Jag skulle ordna upp mitt liv. Likt ett barn som nyss lärt sig gå springer jag i full fart tills jag trillar pladask.
    Så vad har hänt? kanske några sitter och undrar medan andra bara antar att det är pms. Jo, jag fick besök av mitt förflutna igen. För lite mer än en vecka sedan kom det första jobbiga besöket, på min födelsedag för att vara exakt. Mer om det går att läsa här [http://everydayfaget.blogg.se/2009/march/mitt-leende-som-skold-mot-tararna-som-foll.html] eftersom jag inte orkar gå igenom det en gång till. När jag nu fick ännu en påhälsning från den tiden blev det bara för många tankar och minnen som släpptes fria. Jag hade en bra tid förra året och det enda jag ångrar är att jag förstörde det. Jag kan lika gärna nämna lite namn nu tycker jag. Ema, Mikie, Hejny, Felix, Tom och Miran, ni utgör den hittills bästa perioden i mitt liv. Ni står för så många skratt och så mycket glädje och även om vi inte har någon som helst kontakt längre (förlåt, förlåt, förlåt) så kommer ni alltid finnas i mitt hjärta. Det finns ingen plats för protester, ni finns i mitt hjärta varesig ni vill eller inte.

Mina ord försvann nu.