Fortsatt avgjutning av psykets innanmäte
På grund av brist på tid och ork blev inte så många av mina anteckningar upplagda senast. Nu är jag tillbaks på permission och ger er återigen några av mina innersta tankar från avdelning 12.
Jag vill tacka alla som läser, och de fina orden jag får ibland. Det betyder mycket att ni gillar mina texter.
Varning för slarvfel.
Okänt datum
Väggarna sluts om oss. Kamouflerade likt schimpansernas inhängnad. Vi är ett zoo, importerade från främmande platser. Den roll vi blivit tilldelad spelar vi med inlevelse, imiterar en äkta tillvaro i kärnan av en falsk. Nyfiket studerar vi varandra med stora apögon, somliga får kontakt, plockar löss från den andres päls. Ge mig dina loppor. Dina löss, dina fästingar. Låt mig slicka dig ren.
Somliga lekfullare än andra, sprider glädje i vårt habitat. För vad är en fånge utan sin humor? Vad annat kan man göra när mörkret trycker sig på än skratta? Med döden fnissar vi, dansar en bugg. För andra är det med all trolighet ingen vacker syn alls - just därför dansar vi vidare, bubblande av skratt.
Vi gör det bästa av vår artificiella värld. Maten vi tilldelas slänger vi ut i gräset för en chans att leta. Sakletare är vi och skatterna lagrar vi inom oss av rädslan att bli bestulna. Det lilla vi har behåller vi gärna. Ett fotografi som bränner på näthinnan varje gång vi blundar. Vattenfall som forsar innanför våra öron i tystnaden. Och tystnaden själv som skriker sin gälla ton.
Men trots omständigheterna, trots lianerna som binder samman vår tillvaro är vi individer i en helhet. Och helheten är -trots sin helhet- sprucken likt ett glas mot väggen. I slow motion ser vi de finmalda glaskornen sväva omkring oss likt glitter på barnteatern. Ett fascinerat sus går genom barnaskaran när glitterkornen landar i deras hår.
Förundrade ser vi glaset återfå sin naturliga form som sand. Slät, inbjudande sand likt den på vår strand. Minns du hur den skrek under våra fötter? Känslan av sand i hår och kläder. Är det så kärlek känns? Är kärlek ljusa skrik på en solig strand? En spark i huvudet och ett farväl. För ingen får vad vi förtjänar.
Schimpanserna i buren stirrar vidare. Försöker förstå. Som man känner sig själv känner man andra. Den som ej vet något om sig själv vet aldrig något om annat. Vet man inte finns man inte. Likt Greve Dracula saknar vi spegelbild.
12/1
Ni stod vid mig i mitt förfall. Höll mina armar sträckta för varje rakbladskyss. Mina tårar samlade ni i koppar och hällde dem försiktigt åter i mina ögon. Stilla så inget går till spillo. För varje skrik på hjälp studerade ni allt intensivare en simpel kaffefläck på mitt golv. Vad var det som gjorde den så intressant att er hörsel försvann?
När ni tappat den sista tårkoppen och fyllt upp all ledig plats på mina armar smeker ni mitt hår. Ni viskar stilla att allt är bra och ni finns här alltid när jag behöver er. Lätt som fjärilsvingar mot min kind tränger sig orden in. När de lagt sig tillrätta bland kuddar av mjukaste dun springer ni ett maraton bort från mig. Kvar lämnas jag med sovande fjärilar som flyr sin väg när värmen blir som hög. Efterlämnad är jag -skrikande i sorg, hat och saknad. Era namn skriker jag mot himlen men allt som hörs ut är en tyst viskning mot samma vägg mina knytnävar slås.
Sängen blir allt. Täcket ett varmt sköte som försätter mig i dvala. Där kan jag ligga och se framför mig utan att se någonting alls. Mina tankar slutar existera och världen försvinner runt mig. Men trygghetens sköte är skört. Ett ljud tränger genom dess skyddshölje och försätter tillvaron i skräck. Fortfarande ser mina ögon ej trots att de i skräckens närvaro spärrats upp till bristningsgränsen. Bilder förs in i mig via nevelsträngen och min mun avger ljud som snarare hör hemma hos en döende katt. Hjärnan pressas, förmår en lämgre att tänka annat än att jag åter vill glida in i skötets veckolånga dvala. En vecka utan tankar och känslor i en surrealistisk värme. Som att bo inuti ett element. De kallar det depression, jag namnger det TRYGGHET. En trygghet från tankar och ångest, närmast berusande. Till den vill jag åter, istället fångad i ångestens nät.
Ni återvänder till mig och samlar mina tårar igen. Rakbladskyssar mot nyläkt hud. Det är konst. Abstrakt och känsligt. Konstvetarna sprattlar likt skalbaggar på rygg, vet ej hur man vänder sig rätt. De väntar in döden som är säker att anlända. Ty ingen skalbagge överlever på rygg, och alla är vi skalbaggar.
13/1
Det är snö som så högljutt ljudlöst smälter undan i gräset som färglöst växer sig grönare. Smältvattnet dränker allt i sin väg, i hopp om att bli en flod. För vem respekterar en liten rännil när floden forsar fram bredvid? Ja vem väljer en lerig vattenpöl framför livets källa?
Det är tystnad så högljudd likt stenar mot stängsel. Den skriker i hopp om att höras. Men vem hör tystnaden även trots dess närvaro? Kan man höra ett ljud som inte finns utan att det förvandlas till ett ljud?
Tystnaden leder sitt smältvatten på korståg genom Österlen. Tillsammans dränker de allt i sin väg i en längtan om något annat.
Samma längtan styr människan i sitt sökande. Hur kan vi vara utan att veta? För att vara klär vi av Moder Jord, brutalt och ohämmat. Den livmoder vi en gång vilade i slits sönder i protest. Ty vi är barn i trotsåldern. Vårt intellekt säger oss att vårda vår moder och älska vår fader, därför gör vi motsatsen. Vi skändar vår moder och förnekar vår fader, samtidigt som vi kör våran leriga plasttraktor längs farmors dyrbara mattor.
I efterhand kommer vi se att gropen vi grävde i sandlådan för att komma till Kina i själva verket var en grav att slänga hopp och drömmar i. Ty vi kan ej ha drömmar om vi placerar vetenskapen på en piedelstal.
Vi har vuxit ifrån treårstrotset för att upptäcka tonårsrevolten. Vi kastar stenar mot himlen för att se dem återvända ner. Den dagen vår herres golv faller över oss pekar vi finger och skyller ifrån. Ansvar blev vi givna samman med den fria viljan. Det missbrukades likt droger i händerna på fel personer -oss själva.
Vetenskapsmännen svävar i rymden. Mäter och räknar för att ge oss en kunskap som är överflödig. Den kunskap vi får förintar gamla sätt och föder nya. Vi hävdar att de forna misstagen aldrig kommer göras igen. När vi smutskastar Hitler skördar vi människoliv i Mellanöstern likt havre. "Hur kunde de kriga så brutalt, Karl XII och hans män" undrar vi när vi fäller bomber i oenighet.
Människan är varken intelligent eller emotionellt utvecklad. Vi är blott djur som förnekar vår natur. Vi skövlar skogar för att få plats på en jord vi gjort för liten. Våra grannar, djuren, dör för vår girighet och snart faller himlen över oss, och allt vi kan göra är att peka finger medan smältvattnet stilla porlar sin väg.
Okänt datum
Full av frustration stirrar jag på pappret för att få orden att flöda som de alltid gör. Hånfullt ser ränderna tillbaks på mig. Det är de som är i överläge nu, trots min hand som håller pennan. Krampaktigt. Som om den vore mitt sista hopp, en livboj i ett stormigt hav. Och så är det kanske.
Jag vill dra pennan över väggarna i pur desperation. Likt ettåringen som inte vet hur hon ska uttrycka sig. Skriker i hopp om att någon ska förstå ordlösheten. Kastar klossar på samma sätt som jag gång på gång slänger ner pennan för att åter greppa den. Jag är inget mer än ett barn vars språk ingen förstår.
Hur ska jag med ord kunna beskriva vad som för tillfället tycktes vara en livsförändrande händelse när det linjerade pappret ler överlägset? Det som alltid dragit ur mig mina tankar genom pennan har hu lämnat mig i sticket, redogör för mig den enkla laborationen:
Jag vill tacka alla som läser, och de fina orden jag får ibland. Det betyder mycket att ni gillar mina texter.
Varning för slarvfel.
Okänt datum
Väggarna sluts om oss. Kamouflerade likt schimpansernas inhängnad. Vi är ett zoo, importerade från främmande platser. Den roll vi blivit tilldelad spelar vi med inlevelse, imiterar en äkta tillvaro i kärnan av en falsk. Nyfiket studerar vi varandra med stora apögon, somliga får kontakt, plockar löss från den andres päls. Ge mig dina loppor. Dina löss, dina fästingar. Låt mig slicka dig ren.
Somliga lekfullare än andra, sprider glädje i vårt habitat. För vad är en fånge utan sin humor? Vad annat kan man göra när mörkret trycker sig på än skratta? Med döden fnissar vi, dansar en bugg. För andra är det med all trolighet ingen vacker syn alls - just därför dansar vi vidare, bubblande av skratt.
Vi gör det bästa av vår artificiella värld. Maten vi tilldelas slänger vi ut i gräset för en chans att leta. Sakletare är vi och skatterna lagrar vi inom oss av rädslan att bli bestulna. Det lilla vi har behåller vi gärna. Ett fotografi som bränner på näthinnan varje gång vi blundar. Vattenfall som forsar innanför våra öron i tystnaden. Och tystnaden själv som skriker sin gälla ton.
Men trots omständigheterna, trots lianerna som binder samman vår tillvaro är vi individer i en helhet. Och helheten är -trots sin helhet- sprucken likt ett glas mot väggen. I slow motion ser vi de finmalda glaskornen sväva omkring oss likt glitter på barnteatern. Ett fascinerat sus går genom barnaskaran när glitterkornen landar i deras hår.
Förundrade ser vi glaset återfå sin naturliga form som sand. Slät, inbjudande sand likt den på vår strand. Minns du hur den skrek under våra fötter? Känslan av sand i hår och kläder. Är det så kärlek känns? Är kärlek ljusa skrik på en solig strand? En spark i huvudet och ett farväl. För ingen får vad vi förtjänar.
Schimpanserna i buren stirrar vidare. Försöker förstå. Som man känner sig själv känner man andra. Den som ej vet något om sig själv vet aldrig något om annat. Vet man inte finns man inte. Likt Greve Dracula saknar vi spegelbild.
12/1
Ni stod vid mig i mitt förfall. Höll mina armar sträckta för varje rakbladskyss. Mina tårar samlade ni i koppar och hällde dem försiktigt åter i mina ögon. Stilla så inget går till spillo. För varje skrik på hjälp studerade ni allt intensivare en simpel kaffefläck på mitt golv. Vad var det som gjorde den så intressant att er hörsel försvann?
När ni tappat den sista tårkoppen och fyllt upp all ledig plats på mina armar smeker ni mitt hår. Ni viskar stilla att allt är bra och ni finns här alltid när jag behöver er. Lätt som fjärilsvingar mot min kind tränger sig orden in. När de lagt sig tillrätta bland kuddar av mjukaste dun springer ni ett maraton bort från mig. Kvar lämnas jag med sovande fjärilar som flyr sin väg när värmen blir som hög. Efterlämnad är jag -skrikande i sorg, hat och saknad. Era namn skriker jag mot himlen men allt som hörs ut är en tyst viskning mot samma vägg mina knytnävar slås.
Sängen blir allt. Täcket ett varmt sköte som försätter mig i dvala. Där kan jag ligga och se framför mig utan att se någonting alls. Mina tankar slutar existera och världen försvinner runt mig. Men trygghetens sköte är skört. Ett ljud tränger genom dess skyddshölje och försätter tillvaron i skräck. Fortfarande ser mina ögon ej trots att de i skräckens närvaro spärrats upp till bristningsgränsen. Bilder förs in i mig via nevelsträngen och min mun avger ljud som snarare hör hemma hos en döende katt. Hjärnan pressas, förmår en lämgre att tänka annat än att jag åter vill glida in i skötets veckolånga dvala. En vecka utan tankar och känslor i en surrealistisk värme. Som att bo inuti ett element. De kallar det depression, jag namnger det TRYGGHET. En trygghet från tankar och ångest, närmast berusande. Till den vill jag åter, istället fångad i ångestens nät.
Ni återvänder till mig och samlar mina tårar igen. Rakbladskyssar mot nyläkt hud. Det är konst. Abstrakt och känsligt. Konstvetarna sprattlar likt skalbaggar på rygg, vet ej hur man vänder sig rätt. De väntar in döden som är säker att anlända. Ty ingen skalbagge överlever på rygg, och alla är vi skalbaggar.
13/1
Det är snö som så högljutt ljudlöst smälter undan i gräset som färglöst växer sig grönare. Smältvattnet dränker allt i sin väg, i hopp om att bli en flod. För vem respekterar en liten rännil när floden forsar fram bredvid? Ja vem väljer en lerig vattenpöl framför livets källa?
Det är tystnad så högljudd likt stenar mot stängsel. Den skriker i hopp om att höras. Men vem hör tystnaden även trots dess närvaro? Kan man höra ett ljud som inte finns utan att det förvandlas till ett ljud?
Tystnaden leder sitt smältvatten på korståg genom Österlen. Tillsammans dränker de allt i sin väg i en längtan om något annat.
Samma längtan styr människan i sitt sökande. Hur kan vi vara utan att veta? För att vara klär vi av Moder Jord, brutalt och ohämmat. Den livmoder vi en gång vilade i slits sönder i protest. Ty vi är barn i trotsåldern. Vårt intellekt säger oss att vårda vår moder och älska vår fader, därför gör vi motsatsen. Vi skändar vår moder och förnekar vår fader, samtidigt som vi kör våran leriga plasttraktor längs farmors dyrbara mattor.
I efterhand kommer vi se att gropen vi grävde i sandlådan för att komma till Kina i själva verket var en grav att slänga hopp och drömmar i. Ty vi kan ej ha drömmar om vi placerar vetenskapen på en piedelstal.
Vi har vuxit ifrån treårstrotset för att upptäcka tonårsrevolten. Vi kastar stenar mot himlen för att se dem återvända ner. Den dagen vår herres golv faller över oss pekar vi finger och skyller ifrån. Ansvar blev vi givna samman med den fria viljan. Det missbrukades likt droger i händerna på fel personer -oss själva.
Vetenskapsmännen svävar i rymden. Mäter och räknar för att ge oss en kunskap som är överflödig. Den kunskap vi får förintar gamla sätt och föder nya. Vi hävdar att de forna misstagen aldrig kommer göras igen. När vi smutskastar Hitler skördar vi människoliv i Mellanöstern likt havre. "Hur kunde de kriga så brutalt, Karl XII och hans män" undrar vi när vi fäller bomber i oenighet.
Människan är varken intelligent eller emotionellt utvecklad. Vi är blott djur som förnekar vår natur. Vi skövlar skogar för att få plats på en jord vi gjort för liten. Våra grannar, djuren, dör för vår girighet och snart faller himlen över oss, och allt vi kan göra är att peka finger medan smältvattnet stilla porlar sin väg.
Okänt datum
Full av frustration stirrar jag på pappret för att få orden att flöda som de alltid gör. Hånfullt ser ränderna tillbaks på mig. Det är de som är i överläge nu, trots min hand som håller pennan. Krampaktigt. Som om den vore mitt sista hopp, en livboj i ett stormigt hav. Och så är det kanske.
Jag vill dra pennan över väggarna i pur desperation. Likt ettåringen som inte vet hur hon ska uttrycka sig. Skriker i hopp om att någon ska förstå ordlösheten. Kastar klossar på samma sätt som jag gång på gång slänger ner pennan för att åter greppa den. Jag är inget mer än ett barn vars språk ingen förstår.
Hur ska jag med ord kunna beskriva vad som för tillfället tycktes vara en livsförändrande händelse när det linjerade pappret ler överlägset? Det som alltid dragit ur mig mina tankar genom pennan har hu lämnat mig i sticket, redogör för mig den enkla laborationen:
frustration+desperation=vrede
Okänt datum
Jag vill slita av mig min hud för att se vad som finns innanför. För att förvissa mig om att jag inte är så död och uppäten som jag känner mig.
Okänt datum
Jag vill slita av mig min hud för att se vad som finns innanför. För att förvissa mig om att jag inte är så död och uppäten som jag känner mig.
Ungefär som en vomiterad fredagslunch...
Jag drar och sliter och finner inget annat än tomhet och mörker.
25/1
Rakbladskyssarna är skriken som aldrig lämnade mina läppar. Jag låter er se dem istället för att höra. Låter era känselspröt smeka dem.
Det är nyskapande, en konstform bortom alla ramar. Konstkritikerna sprattlar likt skalbaggar. Jag bränner dem alla med ett förstoringsglas mot solen. Stilla väntar vi på en låga. Destruktion.
Själv. Destruktion.
Rakbladskyssar.
Spring lilla fågel medans dina vingar brinner upp. Du är endast ett skelett av något som var. En dröm om något vacker. Verkligheten är ful.
Som jag. Rakbladskyssar!
2?/1
Ångesten lurpassar likt en lejonhona.
Attackerar snabbare än någon hinner blinka.
Sen dör jag.
28/1
jag springer ständigt in i samma vägg. Om och om igen slås min panna mot det gula teglet. Jag tar emot godiset från de främlingar jag blev tillsagd att hålla mig ifrån. Det ligger i spänningen, adrenalinet. Som att onanera på en olåst offentlig toalett. Förr eller senare blir man påkommen. Kanske är det just det jag söker efter, det är kanske vad vi alla söker. Känslan av att återigen gå sin väg utan att bli upptäckt. Att finna att mannen med godiset just bara var en man som bjöd på godis. Och om jag fortsätter krocka med väggen kanske den upplöses. Sånt händer ju. I sagor.
Vi går ständigt och väntar på vad som helst. Kanske har vi sådan tur att himlen faller ner på oss.
28/1
Allt är så
Fullkomligt
25/1
Rakbladskyssarna är skriken som aldrig lämnade mina läppar. Jag låter er se dem istället för att höra. Låter era känselspröt smeka dem.
Det är nyskapande, en konstform bortom alla ramar. Konstkritikerna sprattlar likt skalbaggar. Jag bränner dem alla med ett förstoringsglas mot solen. Stilla väntar vi på en låga. Destruktion.
Själv. Destruktion.
Rakbladskyssar.
Spring lilla fågel medans dina vingar brinner upp. Du är endast ett skelett av något som var. En dröm om något vacker. Verkligheten är ful.
Som jag. Rakbladskyssar!
2?/1
Ångesten lurpassar likt en lejonhona.
Attackerar snabbare än någon hinner blinka.
Sen dör jag.
28/1
jag springer ständigt in i samma vägg. Om och om igen slås min panna mot det gula teglet. Jag tar emot godiset från de främlingar jag blev tillsagd att hålla mig ifrån. Det ligger i spänningen, adrenalinet. Som att onanera på en olåst offentlig toalett. Förr eller senare blir man påkommen. Kanske är det just det jag söker efter, det är kanske vad vi alla söker. Känslan av att återigen gå sin väg utan att bli upptäckt. Att finna att mannen med godiset just bara var en man som bjöd på godis. Och om jag fortsätter krocka med väggen kanske den upplöses. Sånt händer ju. I sagor.
Vi går ständigt och väntar på vad som helst. Kanske har vi sådan tur att himlen faller ner på oss.
28/1
Allt är så
Fullkomligt
Meningslöst.
28/1
Jag skriker rakt ut men orden stockar sig. Ljuden fastnar i halsen. Munnen håller sig stängd. Ögonen vidöppna. De skriker. På hjälp. Vädjar till alla förbipasserande. Hjälp. Mig.
Jag behöver en stöttepelare, mina ben är brutna. Bli min respirator, håll mig vid liv. Snälla. Jag kan inte stå på egen hand. Klarar inte att bli lämnad ännu en gång. Då dör jag. Mer än jag tidigare gjort. Men jag vet. Du måste lämna. Är bara så det är. Vi har alla vår plats.
28/1
Jag skriker rakt ut men orden stockar sig. Ljuden fastnar i halsen. Munnen håller sig stängd. Ögonen vidöppna. De skriker. På hjälp. Vädjar till alla förbipasserande. Hjälp. Mig.
Jag behöver en stöttepelare, mina ben är brutna. Bli min respirator, håll mig vid liv. Snälla. Jag kan inte stå på egen hand. Klarar inte att bli lämnad ännu en gång. Då dör jag. Mer än jag tidigare gjort. Men jag vet. Du måste lämna. Är bara så det är. Vi har alla vår plats.
En myra i universum.
Dammkorn.
Borta.
Lämna mig inte.
Se mig.
Dammkorn.
Borta.
Lämna mig inte.
Se mig.
Skildring av psykvården
Den 5 januari i år blev jag inlagd på psyk i Simrishamn. Detta är början av mina anteckningar från tiden där.
Resten läggs upp när jag har tid, det blev en del.
6/1
Som om rosa väggar ska trolla bort all ångest. Simsalabim, glitter i barnens hår. Glassplitter glittrar precis lika bra -ingen ser någon skillnad.
Rosa väggar skyddar ingen, ty de flyr sin väg. Begär skilsmässa från taket och bildar svarta ormar. På jakt. De lurpassar, väntar på att vi lugnt och stilla ska ägna vår fulla uppmärksamhet åt föda. Precis som de.
På väggen, den rosa, stirrar Jarl med tom blick. Och grön mun. Fast bara på kvällen.
Är du också hungrig, Jarl, min vän? Väntar du som ormarna på att få svälja mig hel? Det får du inte, käre vän. Det får ingen för jag finns ej längre kvar. Jag har själv ätit upp mig. Tuggat mitt kött, druckit mitt blod. Allt är slut, mina vänner. Show's over!
Väggarna är rosa -fast denna är gul. Visst är den väl gul? Snälla bekräfta dess gulhet, bekräfta att jag ej blivit galen och ser en rosa vägg gul. Snart skriker jag den gul.
Rosa, gula, vita väggar. Och lister. Lila. Ta bort! Ta bort! Försköna inte en plats som denna med barnslig lekfullhet. Vi vet alla att inget är på lek här. Grönt golv. En färgexplosion. Som om regnbågen inte längre orkade le och kräktes tills endast galla fanns kvar. Galla och ett blått draperi med skrikande människor. Ett draperi för att hindra oss från att se allt vi ser ändå.
Gud, har Du glömt oss? Släppte Du våra händer och tappade bort oss i livets vimmel? Eller tappade vi bort oss själva på jakt efter en lekplats? Vi sprang från en till en annan, fortsatte leta efter den största, bästa. När vi ropade Ditt namn var Du borta. Ty inget är snabbare än uppspelta barn.
Kanske -jag säger endast kanske, detta är blott en spekulation i min tragiska ensamhet, straffa mig inte, Herre.- Kanske är vi dina utvalda, och detta vår prövning. Vår personliga ökenvandring bestående av skärsår och panik, rädsla och självhat. Måste vi för tt känna ultimal njutning först smaka smärtan?
Jag har kysst Hades. Jag har flugit för nära solen och blev bränd. Ner i havet störtade jag -och drunknade. Trots detta sitter jag på regnbågens toalett. Den arma regnbågen som fick mer än för många tequila shots igårkväll. Hur kan jag, en drunknad, andas samma luft som vem som helst?
Samma luft åt samma folk. Vi flög alla nära solen, alla äro drunknade.
Ormarna slingrar sig neråt, knappt märkbart med blotta ögat. Äta vill de till varje pris. Min räddning är clementiner, apelsiner, bananer. Ett choklad och Coca Cola. Det framkallar lyckotårar och en obehaglig känsla i mitt bröst att det finns de som bryr sig så mycket. Med detta i bakhuvudet kan jag känna tröst trots såren som utger trygghet, trots skynket som döljer det alla ändå ser. I en säng på regnbågens toalett.
Kära regnbåge, du har alkoholproblem.
7/1
Okänd tidpunkt, mellan morgon och kväll.
Jag hade inte mer än vaknat förrän en sköterka högg mig i armen med en nål. Rakt igenom, utan nåd. Ett blodigt broderi som får konstvetarna att sprattla på rygg likt skalbaggar. Blodet sprutade, jag skrek, hon skrattade. Hela världen var en röd surrealism.
Okej, kanske överdrev jag det hela en aning men vad finns det annars att göra på ett ställe som det här. Var jag inte galen innan jag kom hit så lär jag väl bli. Men hon stack faktiskt en nål i min arm.
När jag somnat och vaknat igen hann jag inte mycket mer än borsta tänderna innan de kom för att ställa frågor. De fick sina svar och gick. Inte långt efter (ge mig en förbannad klocka så ger jag er timmar och minuter) tog de min säng, mitt bord och mina tillhörigheter och rullade iväg. De tilldelade mig ett nytt rum som var lika regnbågsnerkräkt som det förra. Nej förresten, värre! Till och med skrivbordsstolen är rosa. Fåtöljen är nog laxfärgad.
Utanför är snön blå. Närmast fönstret vit. När man stirrat ut i mörkret i vad som känns som en evighet kommer nattpersonalen och slår en med påk in i sömnen. Kanske inte.
Det har blivit tillräckligt mörkt för att min spegelbild ska kunna stirra på mig i fönstret. Dubbel. Dubbeldubbel. Får mig att likna en av motsatt kön. Jag gillar det.
Jag borde duscha. Mitt hår är stripigt och smutsigt. Mina mjukisbyxor är brutalt nerkladdade och de luktar. Men jag orkar inte. Kanske duschar jag imorgon. Tills dess sitter jag med min huvudvärk. Kliar den bakom örat så den spinner. Stryker den över ryggen. Här är det aldrig tyst. Ändå är det för tyst. Jag har undrat hur det kan vara så att jag glömmer dagarna precis som farmor glömmer glasögonen. Jag gör ju trots allt inte mindre än vanligt. Så kom jag att tänka på bristen på musik. Jag åkte hit och lämnade mitt liv hemma. Jag är en snigel utan mitt skal, som gömmer mig i skogen i hopp om att fåglarna inte ska se att det står MAT på min rygg. Men risken med att gömma sig är att man gör just det -gömmer sig. Och plötsligt trampas man ner av en stor stövel på skogspromenad. Vore det då inte bättre att bli mat och göra lite nytta med sin egen olycka?
Jag sitter här och väntar. Du hittar mig under lövet till vänster.
7/1
Kväll. Definitivt kväll. En minut efter sömntablett.
Det är så tyst att jag hör blodet pulsera i mitt huvud. Varje tanke är som en sten mot stängsel. Samtidigt, mitt i tystnaden, är allt så högljutt. Orden blir till spikar i mitt kranium. Hårt. Skoningslöst. Med en smula kyssar vid sidan om ty allt måste vara sockerglaserat i en hård värld. Annars står vi där på händer mitt i körbanan och hittar inte hem. Se där kommer en lastbil.
Snön yr, flyr, spyr. Jag kan rimma också. Minsann. Det nya täcker det gamla, som förut var nyast i det nya. Alla är vi utbytbara. Spåren ska försvinna och brödsmulorna ätas upp av den stora stygga vargen. Han kysser farmor på halsen och ger Rödluvan en klapp på kind. Sedan tar han sin bössa och skjuter sig själv i skjulet. Så fick de mat på bordet denna veckan också.
Lukten av urin från toaletten bredvid blandar sig med klirret av porslin (urin-porslin, se där, ännu ett rim) från allrummet. Dagrummet? Ett rum är det i alla fall.
Håll tummarna för att tabletten verkar inatt. Och bit dig i tungan när du ändå håller på. Annars får jag jaga honom. Pillermannen. Min personliga John Blund som flyger in med ett glittrigt paraply och kastar tabletter och små blå platskoppar i mina ögon. Resonligt och bra utan överdrifter. Kom och sätt dig i min sits om det inte passar. Vi kan ligga sked och svettas med varandra.
8/1
Ett steg -och det känns som att träda in på självaste regnbågens toalett efter en vild utekväll. Herr regnbåge har hulkat hela natten och färgat rummet efter smak. Hans groteska sötsliskfärger tog slut och golvet blev galla med blodstänk. Det är ett felvänt godisland menat att trygga. Se, snutteplutt, en jätteklubba klickad på och doppad i grusen av påskharen i egen hög person. Hög som ett hus.
Mörkrets påfall inleds utav solens skådespel. En lila ljusshow vaggar oss in i en trygg falsk verklighet. En lila illusion att gräma oss i. Men mörkrets påfall är endast ett infall. Lika plötsligt som en stol genom fönstret och en liten, liten katt. I en hatt. Det är rimmen som håller igång. Fem steg framåt, två sedan tillbaks. Ett fall. Ett fall och ett förstoringsglas. Sherlock Holmes med en hund begraven. En Shetland Sheepdog. Shettisponny. Kom nu rider vi bort i solnedgången. In i väggen, ett skymningsland. En bula i pannan och ett utbränt sinne ty solen brinner. Så också dess nedgång.
Ett fall. En lösning. Rengöringslösning. Blanka golv och en spegelbild i marken. Vi trotsar lagarna och flyger högt över taken. Taken och vi. Håller takten, flyger högre.
Jag ser dig som gammal, fast förfulad. Ofta gör jag det. Fast jag vet du är vackrare då. Om du inte håller ditt löfte att bli känd. Och dö. Får jag återigen säga att jag älskar dig eller förlorade orden sin mening när du växte upp? Du är fortfarande mitt ljus och liv och du är fin, så fin.
Nu ser jag att det inte är du. Du finns bara i ett exemplar. Det finaste av dem alla. Jag tänder ljus för dig. Bygger hus åt dig. I hjärtat. Flytta in närhelst du vill. Jag lämnar dörren öppen, låter allt bli stulet bara för dig. Tills dess väntar jag på en alkoholiserad regnbåges toalett. Med fötterna i taket ser jag allt upp och ner.
Resten läggs upp när jag har tid, det blev en del.
6/1
Som om rosa väggar ska trolla bort all ångest. Simsalabim, glitter i barnens hår. Glassplitter glittrar precis lika bra -ingen ser någon skillnad.
Rosa väggar skyddar ingen, ty de flyr sin väg. Begär skilsmässa från taket och bildar svarta ormar. På jakt. De lurpassar, väntar på att vi lugnt och stilla ska ägna vår fulla uppmärksamhet åt föda. Precis som de.
På väggen, den rosa, stirrar Jarl med tom blick. Och grön mun. Fast bara på kvällen.
Är du också hungrig, Jarl, min vän? Väntar du som ormarna på att få svälja mig hel? Det får du inte, käre vän. Det får ingen för jag finns ej längre kvar. Jag har själv ätit upp mig. Tuggat mitt kött, druckit mitt blod. Allt är slut, mina vänner. Show's over!
Väggarna är rosa -fast denna är gul. Visst är den väl gul? Snälla bekräfta dess gulhet, bekräfta att jag ej blivit galen och ser en rosa vägg gul. Snart skriker jag den gul.
Rosa, gula, vita väggar. Och lister. Lila. Ta bort! Ta bort! Försköna inte en plats som denna med barnslig lekfullhet. Vi vet alla att inget är på lek här. Grönt golv. En färgexplosion. Som om regnbågen inte längre orkade le och kräktes tills endast galla fanns kvar. Galla och ett blått draperi med skrikande människor. Ett draperi för att hindra oss från att se allt vi ser ändå.
Gud, har Du glömt oss? Släppte Du våra händer och tappade bort oss i livets vimmel? Eller tappade vi bort oss själva på jakt efter en lekplats? Vi sprang från en till en annan, fortsatte leta efter den största, bästa. När vi ropade Ditt namn var Du borta. Ty inget är snabbare än uppspelta barn.
Kanske -jag säger endast kanske, detta är blott en spekulation i min tragiska ensamhet, straffa mig inte, Herre.- Kanske är vi dina utvalda, och detta vår prövning. Vår personliga ökenvandring bestående av skärsår och panik, rädsla och självhat. Måste vi för tt känna ultimal njutning först smaka smärtan?
Jag har kysst Hades. Jag har flugit för nära solen och blev bränd. Ner i havet störtade jag -och drunknade. Trots detta sitter jag på regnbågens toalett. Den arma regnbågen som fick mer än för många tequila shots igårkväll. Hur kan jag, en drunknad, andas samma luft som vem som helst?
Samma luft åt samma folk. Vi flög alla nära solen, alla äro drunknade.
Ormarna slingrar sig neråt, knappt märkbart med blotta ögat. Äta vill de till varje pris. Min räddning är clementiner, apelsiner, bananer. Ett choklad och Coca Cola. Det framkallar lyckotårar och en obehaglig känsla i mitt bröst att det finns de som bryr sig så mycket. Med detta i bakhuvudet kan jag känna tröst trots såren som utger trygghet, trots skynket som döljer det alla ändå ser. I en säng på regnbågens toalett.
Kära regnbåge, du har alkoholproblem.
7/1
Okänd tidpunkt, mellan morgon och kväll.
Jag hade inte mer än vaknat förrän en sköterka högg mig i armen med en nål. Rakt igenom, utan nåd. Ett blodigt broderi som får konstvetarna att sprattla på rygg likt skalbaggar. Blodet sprutade, jag skrek, hon skrattade. Hela världen var en röd surrealism.
Okej, kanske överdrev jag det hela en aning men vad finns det annars att göra på ett ställe som det här. Var jag inte galen innan jag kom hit så lär jag väl bli. Men hon stack faktiskt en nål i min arm.
När jag somnat och vaknat igen hann jag inte mycket mer än borsta tänderna innan de kom för att ställa frågor. De fick sina svar och gick. Inte långt efter (ge mig en förbannad klocka så ger jag er timmar och minuter) tog de min säng, mitt bord och mina tillhörigheter och rullade iväg. De tilldelade mig ett nytt rum som var lika regnbågsnerkräkt som det förra. Nej förresten, värre! Till och med skrivbordsstolen är rosa. Fåtöljen är nog laxfärgad.
Utanför är snön blå. Närmast fönstret vit. När man stirrat ut i mörkret i vad som känns som en evighet kommer nattpersonalen och slår en med påk in i sömnen. Kanske inte.
Det har blivit tillräckligt mörkt för att min spegelbild ska kunna stirra på mig i fönstret. Dubbel. Dubbeldubbel. Får mig att likna en av motsatt kön. Jag gillar det.
Jag borde duscha. Mitt hår är stripigt och smutsigt. Mina mjukisbyxor är brutalt nerkladdade och de luktar. Men jag orkar inte. Kanske duschar jag imorgon. Tills dess sitter jag med min huvudvärk. Kliar den bakom örat så den spinner. Stryker den över ryggen. Här är det aldrig tyst. Ändå är det för tyst. Jag har undrat hur det kan vara så att jag glömmer dagarna precis som farmor glömmer glasögonen. Jag gör ju trots allt inte mindre än vanligt. Så kom jag att tänka på bristen på musik. Jag åkte hit och lämnade mitt liv hemma. Jag är en snigel utan mitt skal, som gömmer mig i skogen i hopp om att fåglarna inte ska se att det står MAT på min rygg. Men risken med att gömma sig är att man gör just det -gömmer sig. Och plötsligt trampas man ner av en stor stövel på skogspromenad. Vore det då inte bättre att bli mat och göra lite nytta med sin egen olycka?
Jag sitter här och väntar. Du hittar mig under lövet till vänster.
7/1
Kväll. Definitivt kväll. En minut efter sömntablett.
Det är så tyst att jag hör blodet pulsera i mitt huvud. Varje tanke är som en sten mot stängsel. Samtidigt, mitt i tystnaden, är allt så högljutt. Orden blir till spikar i mitt kranium. Hårt. Skoningslöst. Med en smula kyssar vid sidan om ty allt måste vara sockerglaserat i en hård värld. Annars står vi där på händer mitt i körbanan och hittar inte hem. Se där kommer en lastbil.
Snön yr, flyr, spyr. Jag kan rimma också. Minsann. Det nya täcker det gamla, som förut var nyast i det nya. Alla är vi utbytbara. Spåren ska försvinna och brödsmulorna ätas upp av den stora stygga vargen. Han kysser farmor på halsen och ger Rödluvan en klapp på kind. Sedan tar han sin bössa och skjuter sig själv i skjulet. Så fick de mat på bordet denna veckan också.
Lukten av urin från toaletten bredvid blandar sig med klirret av porslin (urin-porslin, se där, ännu ett rim) från allrummet. Dagrummet? Ett rum är det i alla fall.
Håll tummarna för att tabletten verkar inatt. Och bit dig i tungan när du ändå håller på. Annars får jag jaga honom. Pillermannen. Min personliga John Blund som flyger in med ett glittrigt paraply och kastar tabletter och små blå platskoppar i mina ögon. Resonligt och bra utan överdrifter. Kom och sätt dig i min sits om det inte passar. Vi kan ligga sked och svettas med varandra.
8/1
Ett steg -och det känns som att träda in på självaste regnbågens toalett efter en vild utekväll. Herr regnbåge har hulkat hela natten och färgat rummet efter smak. Hans groteska sötsliskfärger tog slut och golvet blev galla med blodstänk. Det är ett felvänt godisland menat att trygga. Se, snutteplutt, en jätteklubba klickad på och doppad i grusen av påskharen i egen hög person. Hög som ett hus.
Mörkrets påfall inleds utav solens skådespel. En lila ljusshow vaggar oss in i en trygg falsk verklighet. En lila illusion att gräma oss i. Men mörkrets påfall är endast ett infall. Lika plötsligt som en stol genom fönstret och en liten, liten katt. I en hatt. Det är rimmen som håller igång. Fem steg framåt, två sedan tillbaks. Ett fall. Ett fall och ett förstoringsglas. Sherlock Holmes med en hund begraven. En Shetland Sheepdog. Shettisponny. Kom nu rider vi bort i solnedgången. In i väggen, ett skymningsland. En bula i pannan och ett utbränt sinne ty solen brinner. Så också dess nedgång.
Ett fall. En lösning. Rengöringslösning. Blanka golv och en spegelbild i marken. Vi trotsar lagarna och flyger högt över taken. Taken och vi. Håller takten, flyger högre.
Jag ser dig som gammal, fast förfulad. Ofta gör jag det. Fast jag vet du är vackrare då. Om du inte håller ditt löfte att bli känd. Och dö. Får jag återigen säga att jag älskar dig eller förlorade orden sin mening när du växte upp? Du är fortfarande mitt ljus och liv och du är fin, så fin.
Nu ser jag att det inte är du. Du finns bara i ett exemplar. Det finaste av dem alla. Jag tänder ljus för dig. Bygger hus åt dig. I hjärtat. Flytta in närhelst du vill. Jag lämnar dörren öppen, låter allt bli stulet bara för dig. Tills dess väntar jag på en alkoholiserad regnbåges toalett. Med fötterna i taket ser jag allt upp och ner.
Livet är en lång, lång höstpromenad
Klatsch, klatsch, klatsch, låter det där jag trampar fram över gräsmattan som egentligen är mer lera än gräs. Det är höst och löven är fallna. Snälla, föreställ dig inte en typisk filmhöst, för så är inte fallet. Nej, löven är inte röda och brandgula utan bruna och eventuellt någon odefinierbar nyans av smutsgult. Som om de bruna löven smittat av sig på de en gång så gula.
Gräsmattan är, som jag nämnde, knappt längre en gräsmatta. De gröna stråna växer glest som om de blivit ovänner när kylan börjat smyga sig på. Löven lägger sig som ett smutsigt täcke över dem för att kväva deras högljudda bråk.
För varje steg jag tar tänker jag ”bajs eller löv?”, ty löven har åtagit sig konsistensen av hundars avföring.
Avföring?
Löv?
Kommer jag någonsin träffa på en igelkott i någon av alla lövhögar jag hoppar i, istället för blaskiga, halvförmultnade löv?
Ibland önskar jag att jag bara kunde ligga kvar i lövhögen och låta träden fälla sin sista klädsel över mig. Å, varför kan jag inte få förmultna jag också? Ständigt denna väntan. På en ny cykel, på sommarsol, den första mobilen… Inte förrän jag är död och begraven får jag känna tillfredsställelsen av att förmultna i min ensamhet, maskar som smaskar på mig. Och även då måste jag vänta. Ständigt denna väntan!
En sak jag kommit fram till är att livet är som min promenad på gräsmattan som egentligen inte är en gräsmatta, i parken som gått och lagt sig.
Vart jag än går får jag tänka efter, är detta bajs eller löv? Blicken ständigt riktad neråt, flackande för att se åt alla håll på en och samma gång. Med ett ögonkast mäter jag avståndet till människorna runt mig. Fienderna. Riktar sedan blicken rakt ner igen och söker något abnormt. För allt är egentligen samma sak som återkommer i annan form. Busken framför dig är i själva verket busken bakom dig – i förklädnad. Maten som mals mellan dina käkar är maten din granne åt igår och spottade ut. Och mannen bredvid dig, han som ligger i din säng och håller om dig. Han som viskar de finaste sakerna och kysser dig i nacken. Mannen bredvid dig är samme man som låg bredvid dig sist och viskade samma vackra saker för att sedan lämna dig i rännstenen. Alla ord är återanvända, stulna och omformade, för att passa situationen bättre. Men visst hörde du dem igår också?
Här har du din värld. En loopad slinga med D-moll i bakgrunden. Om och om går allting, men precis som i pariserhjulet känner du inte igen dig efter ett varv. Därför fortsätter hjulet snurra, endast musiken byter melodi för en mångfald i vår grå vardag. Runt, runt går hjulet, tills vi spyfärdiga hoppar av. Och där vi vinglar fram, ännu inte vana vid mark under våra fötter, i jakt efter toaletter och något bestående. Där krockar vi med små barn som högljutt börjar gråta. Vi välter stolar och bord, och ständigt snurrar vårt huvud. Och där – mitt i en sötsliskig doft av sockervadd – krockar vi med någon vi letat efter hela vårt liv. Anledningen till alla våra ärr och tårar står plötsligt framför oss, lika snurrig och vinglande som oss själva. För alla är vi ombord på pariserhjulet utan att se varandra, vi är upptagna av att se träden från ovan och vinka till farmor. Men här vinglar vi nu fram i armkrok med vårt livs sökande. Välter stolar, krockar med barn. Tills sockervaddsslisket blir för påträngande och tvingar upp frukosten på den andres dyra skor. Där står två personer och kräks på varandra efter att ha snurrat för fort.
Hur kunde vi tro att det var möjligt att leva på ett nöjesfält?
En sökande zebra
Inlägg från 28/12-09
Mina händer är frusna och lyssnar knappt till min hjärnas elektriska impulser. Genom vattendropparna på fönsterrutan lyser gatulampan gult. Varmt. Men dropparna stjäl värmen. Varför gör ni så?
Blommiga lakan.
Blommiga gardiner.
Och en spindel på väggen fast den är nog död.
Här är min längtan, saknad.
Här är mina män.
Jag kysser er ännu i min ångest.
Man nummer ett. Egentligen var du ingen man, snarare en pojke. Min längtan efter dig är stor och det vet du. Snart ska den stillas. Eller kanske växa sig större, vad vet jag?
Jag saknar hur tafatta vi båda var och hur vi kunde skratta åt mina konstiga tankar. Det var innan de blev konstiga på fel sätt. Flygande sköldpaddor med rosa kaninsvansar. Minns du?
Sättet du såg på mig. Hur ska jag kunna beskriva det? Det var som om jag var din värld. Kanske var jag också det. Räddade jag dig från dig själv på samma sätt som du räddade mig? Ingen av oss mådde bra när vi fann varann. De sårade söker sig till varandra för vem vill väl dö ensam? Och dog gjorde vi. Gång på gång kysste vi Hades vid porten till dödsriket. Nog blev väl min bekantskap med honom intimare än din? Kände du någonsin hans tunga mot din hals, för det gjorde jag. Men oavsett antalet kyssar kom vi alltid tillbaks till livet. Vi fann varann igen som de sårade djuren på savannen vi var. Jag, zebran, och du, antilopen. Du var vacker men det vågade jag aldrig säga högt.
Att se dig igen står högt på min lista. Jag ska få känna din person och kunna säga förlåt och mena det. Förlåt, min vackra, för att jag förgiftade dig till en zebra. Det var aldrig min mening att smitta dig. Du sade ’jag tror jag älskar dig’ – Jag skrek.
Man nummer två. Också du en pojke i förvandling. Vacker även du. Jag drunknade i dina ögon och ditt leende var som kyssar under linningen. Du var den som fick mig att våga.
Kan du minnas våra strandpromenader? Ser du, precis som jag, badhytten framför dig? Du vet, den vi kallade vår. Det var den vi skulle äga när vi blev äldre. När vi fick familj. Du och jag. När du sade det blev jag varm inombords. Tänk att få spendera sitt liv med pojken, mannen, med de vackraste ögonen och leendet som delade titeln. Den omtänksamme pojken som kunde ligga bredvid mig och säga åt mig att andas. Jag hörde oron i din röst när du bad mig säga något. Alla de gånger jag stirrade i din vägg. Ja, älskling, jag hörde dig. Varje gång. Och jag var så glad att du var där och sade åt mig att inte försvinna. Du blev mitt liv.
Sade jag det till dig? Jag älskar dig? Stal jag kanske Man nummer etts ord, ett direkt plagiat? Jag minns inte. Men jag minns att du pratade vidare om familjen. Våran fina familj. Huset till salu var redan vårt. Du kunde också se barnen springa omkring i den stora trädgården, eller hur? Våra blonda, fina barn med dina ögon, ditt leende, din vackra näsa. Mig behövde de inte få något från. Små kopior av dig att se sig mätt på.
Men vi får den inte. Den drömmen är kvar på stranden, döljs allt mer av den fina sanden som pep när vi gick i den. Som om den skrek av smärta. Och vi skrek av glädje tills det tog slut.
Du har lovat mig att vi alltid ska vara vänner som pratar. Jag tänker hälsa på dig och kyssa dig.
Man nummer tre. Min första tanke när jag såg dig var ’jag vill ha’. Sedan märkte jag att du inte var ny här. Du var bekant med skolan och klassen så varför skulle du vilja spendera tid på någon som mig?
De första trevande veckorna gick och jag kunde inte sluta titta på dig där du satt endast några meter ifrån mig. Du ritade och lyssnade på musik minns jag. Jag tänkte på hur det skulle kännas att smeka din kind och kyssa dina läppar. Aldrig trodde jag att det skulle hända.
Filminspelning i trädgården. Jag tvivlade på att gå ut, men gjorde det ändå. Tack och lov för det. (?) Där satt du. Där satt jag. Båda trånande och besvikna över placeringen, det berättade du ett par månader senare. Du berättade också om dina tankar första dagen som var så otroligt lika mina egna. Ja, där satt du och jag med endast en man mellan. Vi hällde i oss öl och sjöng, precis som de bad oss. Jag fyllde ditt glas och du log.
Fest på kvällen. För att fira att vi fått gratis öl. Jag minns det inte så bra men plötsligt var vi ensamma i korridoren. Du hade varit på toa om jag inte minns fel, jag hade varit ensam kvar på rummet sedan rökarna gått ut. Vi kramades. Varför? Kramen blev en kyss och jag förvandlades till glädjen själv. Vi klickade så bra. Kyssandes backade vi in på grannens rum, han som hade musiken. Utan att släppa varandra kastade vi oss på sängen och bröt båda ut i skratt när rumsägaren kom in. Nästa anhalt var mitt rum. Vad som hände där vet vi båda. Du avlöste Man nummer två med två dagar. Det visste du och respekterade alla mina beslut.
Märkte du någonsin hur glad jag blev varje gång du kom hit och hälsade på? Hur mycket jag njöt av våra promenader de ljumma sommarkvällarna? Tills du ringde på dörren och sade ’vi måste prata’. Jag ljuger inte när jag säger att jag faktiskt kunde känna något falla sönder inom mig. Lyckades jag stå upprätt?
Vi klarade det ändå. ’Det ska inte bli för seriöst’ kom vi överens om. Se vart det ledde. Båda märkte det. Du vågade till och med berätta att dina känslor sprungit iväg för snabbt. Känslorna för mig var mer än du klarade, var de inte?
Och här är vi nu. Jag, frusen på mitt rum med lilarandiga armar. En zebra återigen. Du, någonstans. Fortfarande medicinerad? De sårade söker sig till varandra..
Du frågade mig flera gånger varför jag stannade hos dig den kvällen då du tagit de starka tabletterna. ’För att jag ville’ svarade jag alltid.
Medicinerad ska jag möta dig igen. För jag vill inte längre.
