Inlägg från 28/12-09

---

Mina händer är frusna och lyssnar knappt till min hjärnas elektriska impulser. Genom vattendropparna på fönsterrutan lyser gatulampan gult. Varmt. Men dropparna stjäl värmen. Varför gör ni så?
Blommiga lakan.
Blommiga gardiner.
Och en spindel på väggen fast den är nog död.

Här är min längtan, saknad.
Här är mina män.
Jag kysser er ännu i min ångest.

Man nummer ett. Egentligen var du ingen man, snarare en pojke. Min längtan efter dig är stor och det vet du. Snart ska den stillas. Eller kanske växa sig större, vad vet jag?
Jag saknar hur tafatta vi båda var och hur vi kunde skratta åt mina konstiga tankar. Det var innan de blev konstiga på fel sätt. Flygande sköldpaddor med rosa kaninsvansar. Minns du?
Sättet du såg på mig. Hur ska jag kunna beskriva det? Det var som om jag var din värld. Kanske var jag också det. Räddade jag dig från dig själv på samma sätt som du räddade mig? Ingen av oss mådde bra när vi fann varann. De sårade söker sig till varandra för vem vill väl dö ensam? Och dog gjorde vi. Gång på gång kysste vi Hades vid porten till dödsriket. Nog blev väl min bekantskap med honom intimare än din? Kände du någonsin hans tunga mot din hals, för det gjorde jag.  Men oavsett antalet kyssar kom vi alltid tillbaks till livet. Vi fann varann igen som de sårade djuren på savannen vi var. Jag, zebran, och du, antilopen. Du var vacker men det vågade jag aldrig säga högt.
Att se dig igen står högt på min lista. Jag ska få känna din person och kunna säga förlåt och mena det. Förlåt, min vackra, för att jag förgiftade dig till en zebra. Det var aldrig min mening att smitta dig. Du sade ’jag tror jag älskar dig’ – Jag skrek.

Man nummer två. Också du en pojke i förvandling. Vacker även du. Jag drunknade i dina ögon och ditt leende var som kyssar under linningen. Du var den som fick mig att våga.
Kan du minnas våra strandpromenader? Ser du, precis som jag, badhytten framför dig? Du vet, den vi kallade vår. Det var den vi skulle äga när vi blev äldre. När vi fick familj. Du och jag. När du sade det blev jag varm inombords. Tänk att få spendera sitt liv med pojken, mannen, med de vackraste ögonen och leendet som delade titeln. Den omtänksamme pojken som kunde ligga bredvid mig och säga åt mig att andas. Jag hörde oron i din röst när du bad mig säga något. Alla de gånger jag stirrade i din vägg. Ja, älskling, jag hörde dig. Varje gång. Och jag var så glad att du var där och sade åt mig att inte försvinna. Du blev mitt liv.
Sade jag det till dig? Jag älskar dig? Stal jag kanske Man nummer etts ord, ett direkt plagiat? Jag minns inte. Men jag minns att du pratade vidare om familjen. Våran fina familj. Huset till salu var redan vårt. Du kunde också se barnen springa omkring i den stora trädgården, eller hur? Våra blonda, fina barn med dina ögon, ditt leende, din vackra näsa. Mig behövde de inte få något från. Små kopior av dig att se sig mätt på.
Men vi får den inte. Den drömmen är kvar på stranden, döljs allt mer av den fina sanden som pep när vi gick i den. Som om den skrek av smärta. Och vi skrek av glädje tills det tog slut.
Du har lovat mig att vi alltid ska vara vänner som pratar. Jag tänker hälsa på dig och kyssa dig.

Man nummer tre. Min första tanke när jag såg dig var ’jag vill ha’. Sedan märkte jag att du inte var ny här. Du var bekant med skolan och klassen så varför skulle du vilja spendera tid på någon som mig?
De första trevande veckorna gick och jag kunde inte sluta titta på dig där du satt endast några meter ifrån mig. Du ritade och lyssnade på musik minns jag. Jag tänkte på hur det skulle kännas att smeka din kind och kyssa dina läppar. Aldrig trodde jag att det skulle hända.
Filminspelning i trädgården. Jag tvivlade på att gå ut, men gjorde det ändå. Tack och lov för det. (?) Där satt du. Där satt jag. Båda trånande och besvikna över placeringen, det berättade du ett par månader senare. Du berättade också om dina tankar första dagen som var så otroligt lika mina egna. Ja, där satt du och jag med endast en man mellan. Vi hällde i oss öl och sjöng, precis som de bad oss. Jag fyllde ditt glas och du log.
Fest på kvällen. För att fira att vi fått gratis öl. Jag minns det inte så bra men plötsligt var vi ensamma i korridoren. Du hade varit på toa om jag inte minns fel, jag hade varit ensam kvar på rummet sedan rökarna gått ut. Vi kramades. Varför? Kramen blev en kyss och jag förvandlades till glädjen själv. Vi klickade så bra. Kyssandes backade vi in på grannens rum, han som hade musiken. Utan att släppa varandra kastade vi oss på sängen och bröt båda ut i skratt när rumsägaren kom in. Nästa anhalt var mitt rum. Vad som hände där vet vi båda. Du avlöste Man nummer två med två dagar. Det visste du och respekterade alla mina beslut.
Märkte du någonsin hur glad jag blev varje gång du kom hit och hälsade på? Hur mycket jag njöt av våra promenader de ljumma sommarkvällarna? Tills du ringde på dörren och sade ’vi måste prata’. Jag ljuger inte när jag säger att jag faktiskt kunde känna något falla sönder inom mig. Lyckades jag stå upprätt?
Vi klarade det ändå. ’Det ska inte bli för seriöst’ kom vi överens om. Se vart det ledde. Båda märkte det. Du vågade till och med berätta att dina känslor sprungit iväg för snabbt. Känslorna för mig var mer än du klarade, var de inte?
Och här är vi nu. Jag, frusen på mitt rum med lilarandiga armar. En zebra återigen. Du, någonstans. Fortfarande medicinerad? De sårade söker sig till varandra..
Du frågade mig flera gånger varför jag stannade hos dig den kvällen då du tagit de starka tabletterna. ’För att jag ville’ svarade jag alltid.
Medicinerad ska jag möta dig igen. För jag vill inte längre.