Jag sätter handen mot pannan och den fattar genast eld. En tankebubbla skapas över mitt huvud och ger budskapet att det måste vara feber. Så fort orden träffar den tjocka luften som förföljer mig ser bihålorna sin chans. Deras senaste plan är att långsamt avliva mig. Samtidigt som jag brinner upp känns det som jag badar i is. En kontrast som slåss med bihålornas tryck om min uppmärksamhet. Jag vill skriva. Det finns så mycket att ventilera, men dunkandet i mitt huvud hindrar mig. Äntligen har jag blivit sjuk, det var väntat. Tre veckors arbete var tydligen för mycket för min kropp. Redan efter en vecka började den protestera och ge mig hosta och snuva. Men genast fick den en tillsägning. Mer jobb! Nu är det lugnt. Jag har avböjt nästa veckas arbete och har inga större planer. Ge mig årets värsta sjukdomsperiod nu så har vi det överstökat.

Jag återkommer när mitt huvud sorterat sig litegrann.

Västerås. Varje gång jag hör det vill jag skrika, gråta och slö sönder något. Samma känslor bubblar upp när jag hör dialekten, ser någon med längre, mörkt hår och lite skäggstubb. När jag ser en plats, känner en lukt, hör någon prata om droger. Du har klistrat dig fast i mitt huvud och vägrar lämna mig ifred. Jag saknar dig varje dag. Ibland så mycket att det gör ont, men det finns ingen jag kan prata om det med. För inte kan man ta upp en gammal kärlek med sin nya? Och det känns lönlöst att försöka ta upp det med kuratorn, hon vill inte se att det fanns ett speciellt band mellan oss. I hennes ögon var du ett hopplöst fall och jag den som försökte hjälpa dig. Att vårt förhållande var mer än sex beror enligt henne på drogerna i ditt liv. Men jag vet att det inte var så. Du försökte hjälpa mig lika mycket som jag försökte hjälpa dig. Vi var beroende av varandra. Det fungerade inte.
Allt jag skrivit hittills känns så meningslöst och ogenomtänkt att jag egentligen bara vill skrika, radera allt, gråta och plocka fram ett rakblad.
Jag drömmer om att hugga folk med kniv. Dagdrömmer. Ibland blir det så verkligt att jag känner kniven i min hand, känner motståndet när den stöter emot en annan kropp. Det kan skrämma mig ibland, när det blir så verkligt. Men jag berättar det inte för någon. Jag anses isåfall som "en fara för mig själv eller andra" och blir då inlagd igen. Men skadar jag mig själv är jag tydligen ingen fara för mig själv, så det kan jag ju egentligen återuppta.. Det känns som de inte tar mig på allvar. Enligt dem är jag inte sjuk. Jag skär mig inte, jag rispar, vilket bara får mig att vilja skära mer, djupare, för att de äntligen ska kalla det för att jag skurit mig själv. Återigen något jag inte säger högt. Vad tjänar det till? Rösterna som ibland skriker på mig skvallrar jag inte heller på. Så fort jag kommer in på någon av deras kontor blir det samma slentrianmässiga svar på deras frågor. Jag mår bra. Mina möten med er hjälper. Medicinen funkar bra. Och så vidare. Jag manipulerar dem alla. De äter ur min hand. Snart slår jag dem med häpnad. Några djupa snitt och sedan vet de inte vad som hände. Hur kunde jag, som ju mådde så bra, plötsligt göra något sådant? Det är som om de inte ens läst min journal, där det ju klart och tydligt står att jag utrycker mig bra formellt, men sämre emotionellt. (Var det där en upprepning från föregående inlägg så ber jag hemskt mycket om ursäkt.)

Jag stirrar i taket och väntar på att det ska rasa in över mig. Hela kvällen har jag tänkt på hur jag ska kunna berätta för människan jag älskar att jag kysste människan som för några år sedan älskade mig. Men som jag var oförmögen att älska tillbaka. Jag har fått rådet från min kurator att inte berätta någonting, somliga saker mår bäst i skymundan. Samtidigt fick jag rådet av mitt ex, som känner mig bättre än jag själv, att jag måste berätta det. Men vad han inte förstår är att jag inte överlever ensam, inte nu. Jag är skörare än äggskal, ibland tror jag att jag ska gå sönder bara av att röra mig. Jag vet inte. Varken in eller ut. Kan någon ge mig en komplett beskrivning av mig, så jag kan få reda på vem jag egentligen är?
Kan någon gräva en grop och lämna mig där?
Jag är osäker på om det jag känner ens är kärlek, eller bara rädsla för ensamhet.

Jag försöker att inte vara bitter när jag är bland människor. Varför ska andra plågas av mina hjärnspöken? Jag anser att jag är tillräckligt svår redan, varför göra det värre. Så varje morgon sätter jag på mig mitt ansikte och går utanför dörren. Jag manipulerar min omgivning om mitt välmående, kurator, läkare, alla lurar jag. I diagnosen läser jag att Cecilia Isberg (det är nog jag) har "God formell dock sämre emotionell kontakt. Har svårt att visa känslor." Och visst stämmer det. Jag vet hur man pratar, när jag väl måste. Men känslor vet jag ingenting om. Hur känns det när man är glad på riktigt, och hur vet man när man älskar någon? Jag gissar mig fram. En okänd känsla kopplas samman med en situation, på så vis kan glädje skapas. I själva verket var det kanske hopp, eller något helt annat, vad vet jag?
Jag känner dock till en känsla, som rotat sig i mig och blivit min vän. Ilskan. Hatet. Det fyller mina porer, förgiftar mitt blod. Det är därför jag behöver få ut det ibland. Vi kan kalla det för någon slags rening, ungefär som rehab. Jag har lovat dem att inte rena mig mer. Och jag gör som de vill för det ingår i mitt spel. Jag gör dem glada genom att låta dem tro att de mirakulöst lyckats bota mig, utan större ansträngning till och med. De anar inte att jag ljuger, jag spelar så bra. Lite dåligt mående, mycket bra. Ja, ni gör framsteg. Ja, jag mår bättre. Det gör jag inte, men jag låter er tro. Egentligen vill jag skära upp mina handleder framför er alla och skratta medans världen färgas röd. Men det får jag inte säga högt, någon kan ju bli orolig.
Jag har slutat ta mina mediciner. Det börjar med att jag glömmer, och när jag väl kommer på att de måste tas har jag ingen lust. I min värld hjälper de inget. Jag har ändå en demon inom mig som skriker åt mig för minsta snedsteg. Ge mig det starkaste ni har.

Man kan nog beskriva mig som en underlig människa. Jag kan till exempel inte kräkas. Det är inte en positiv egenskap, som många verkar tro. Inte heller kan jag gråta när man "ska". Däremot går det utmärkt i de mest opassande situationer. Ja, jag är nog ganska underlig..

Jag luktar. Borde duscha. Borde gå ner till expeditionen och försöka få tag på min post. Borde träna. Borde sola. Borde diska. Det finns mycket jag borde göra, men varför ska jag göra något när jag ändå bara sitter ensam och försvinner på mitt rum? Jag tror solen skiner idag. Men jag vet inte säkert för jag har gardinerna fördragna, det är bäst så.
Min kurator sa till mig att jag borde skaffa ett sommarkort för 500 kronor och åka runt i skåne. Jag kontrade med att jag inte har någonstans att åka, ingen att träffa. Så jag sitter kvar, ensam i ett stort hus som ekar, och tynar bort. Det är något positivt i alla fall, jag äter mindre på sommaren. Som om min kropp bara inte har lust. Jag borde gå och försöka få tag på min post. Eller åtminstonde ringa sjukhuset för att få reda på min läkartid. Borde.
I måndags gjorde jag ett misstag. Jag ångrade mig redan från början men fortsatte ändå. Din jävla idiot. Sergej hade inte ens åkt iväg. Nu är han borta. Jag kan inte överleva en månad utan honom, jag har redan abstinens. Det finns ett sug i mitt hjärta, ett vakuum. Jag tror jag är kär.

Detta inlägget blev inte alls som jag ville. Jag svamlar bara. Men det var så längesen jag skrev, och jag är helt tom. Jag känner ingenting. Jag vill skratta. Kan någon göra mig den tjänsten?

Han rör sig igen, Demonen. Inuti mig krälar han omkring, ringlar fram som en orm. Han slingrar sig runt mina lungor och drar åt. Hårdare. Trots detta andas jag. Hur är det möjligt? Obehaget sprider sig i min kropp som ett gift och jag skriker i tystnad som så många gånger förut. Jag vill skära ut honom. Känslan att bryta itu en slutanvänd rakhyvel, känna hur blodet pulserar från armarna för att samlas i mina kupade händer, där det blandar sig med det heta vattnet som strilar över min nakna kropp. Hur kan man beskriva känslan annat än en underbar eufori?
Min kropp skriker. Ser ni det i mina ögon eller är jag helt enkelt en sådan bra skådespelare? Jag jobbar så mycket jag kan för att slippa känna. Tränar mig illamående. Men jag hamnar slutligen alltid i min säng tillsammans med Demonen. Han sprider hat i min kropp, främst hjärnan som skvalpar omkring. Jag får huvudvärk om jag skakar på huvudet, så jag gör det. Det finns inga möjligheter, ingen flyktväg. I fosterställning ligger jag och stirrar i luften som om den var synlig. Kaoset på mitt golv äcklar mig lika mycket som min spegelbild. Så jag spottar på mig själv. Rakt i ansiktet. Och skrattar. Ditt fega as. Sedan slår jag mig själv hårdare, river sönder min hud. Jag må ha lovat er att inte skära mig igen, men ni sade inget om rivsår. Inte heller var det så allvarligt när jag bet av min hud. Som ett djur slet jag av den. Känslan. Är obeskrivlig.

Jag satt inuti mig själv och såg ut. Det var någon annan som hade övertaget, någon styrde min kropp och det var inte jag. Jag är nästan säker på att det inte var demonen heller, det kändes annorlunda. Som att det var jag - fast en annan jag. Mina öron var stängda under hela 3,5 timmarslektionen, handen som höll pennan fyllde frenetiskt i samma linjer igen och igen. Och igen. Sakta fylldes det linjerade pappret med svart bläck. Kladd. Monster. Vanföreställningar. Fortfarande var det inte jag. Jag satt nu utanför och såg på denna varelse med ett krampaktigt grepp om pennan. Som om den var det enda som höll henne vid liv. Jag hörde hennes tankar, kände en del av hennes ångest. Och kanske var pennan för henne en livboj i en isvak. Något att klänga fast vid och aldrig släppa förrän man tagits till säkerhet. En varm famn i vinterkylan. Tårarna pressade mot hennes ögonlock och inombords skrek hon åt sig själv. Bet ihop käkarna så hårt att hon var säker på att tänderna skulle trilla ur. För vad gör det egentligen för skillnad? Hon ska ju ändå dö snart. Inte kan hon leva resten av livet, så funkar det inte.
Det blev lunch och jag har inget minne av att jag ens åt. Jag var nog fortfarande avstängd. Utslängd från min egen kropp, utan tillgång till mina tankar och känslor. Jag gick på autopilot som höll i sig. Engelska. Jag kunde lyssna på berättelsen. Poe's The black cat. Visst kunde jag. Och läsa den kunde jag också. Jag ljög. Min autopilot är inte så utvecklad. Jag satt inuti mig själv och såg ut genom ett fönster. Inifrån såg jag min glasartade blick riktad direkt mot luften. De uppgivna rörelser man endast finner hos någon som känner att hon inte riktigt finns. Livet är inte gjort för henne. Rättning: Hon är inte gjord för livet. Hörlurar för att dränka det tysta skriket inuti huvudet. Mitt skrik. Tack för försöket, men det räckte inte till. Are you okay? Svar ja. Autopilot. Jag, bankandes på rutan. Skrik blandat med musik. Nej jag är inte okej. Jag ljuger, spelar spel. Jag är en naturbegåvning när det kommer till att spela teater.  Ett leende och en tonhöjning så är allt bra. Inuti slår jag mig själv. Vart håller Demonen hus? Han är inte här, eller har han bytt skepnad? Förklätt sig till mig och sakta börjat ta över? Jag ropar på honom. Lockar med gott och kli under hakan, kom lille vän. Men han lurpassar. Slår till när jag är svag.
Jag kom hem och skrek ner i madrassen. Ingen ska höra. Ingen ska se. Du satt och klappade mig på huvudet och frågade var mina mediciner fanns. Jag skrek ännu mer. Bankade på rutan gjord av plexiglas. Släpp ut mig! Men jag satt där jag satt och sitter där än. En fot och några fingrar börjar jag få in i springan som öppnats i den icke-existerande dörren till mig själv. Snart är jag stark nog att bända upp den och bli jag. Imorgon får jag kanske ha kontrollen över mig själv igen. Det blir så jobbigt att vara åskådare efter ett tag.

Vem är min autopilot?

Jag gick långsammare mot spåret. Den enda tanken som upptog mitt huvud var ingen tanke så mycket som ett konstaterande. Kommer tåget nu fortsätter jag gå, rakt ut på spåret. Om och om igen. Samtidigt som jag andades in, in, in, ut, ut. Ett försök till struktur i det kaos som kallas jag. Tre andetag in, två ut. Precis som jag andats de senaste 2 kilometrarna.
Om tåget kommit två minuter tidigare hade jag inte suttit här nu. Jag var ett tiotal meter bort när jag hörde varningssignalerna, vände mig om och såg bommarna sjunka och rödljusen blinka. Två minuter. Etthundratjugo sekunder. Inombords skrek jag, utanpå stod jag stilla och teg. Ett krig pågick inom mig. Jag skrek, slog, sparkade på Demonen. Han hånskrattade och skickade impulser från min hjärna. Jag hörde mig själv säga saker. Du är ful. En fet kossa. Totalt värdelös. Det var min röst, mina ord, mina fingrar som rev allt de kom åt. Men det var han som styrde. Min vän Demonen som jag matar med choklad och kliar under hakan. Jag livnär honom och han har inga planer på att lämna mig.
Ni ser honom inte. Ni kan omöjligt se på mig att han existerar. Han får mig att skratta och leka clown. En tjugofyratimmars charad. Och jag vet att den lurar er, jag är en naturbegåvning. Teaterhögskolan nästa. Referens: mitt liv.

Orden stockar sig inuti mig. De skriker åt mig att släppa ut dem, men någon håller dem tillbaka. Med högafflar och facklor utgör demonerna en ogenomtränglig barriär. Han har förökat sig, Demonen. Kallat på förstärkning och håller i denna stund på att överta min kropp, bit för bit. Jag avskyr honom men trots detta kan jag inte låta bli att smeka honom, klia honom under hakan om kvällarna. Tända ljus och en kopp te, spinn likt en katt, älskling. Kalla det hatkärlek. Jag kan känna hur han gräver in sina klor djupare i mina armar. Han drar i mina nervtrådar så jag skriker av njutning. Det är nästan orgasmiskt.
Allt är inte bra. Jag kanske säger det när ni frågar, men så är inte fallet. Ni säger att jag ser piggare och gladare ut, hur kan det komma sig när mitt inre bara blir tommare och tommare. Kan ni inte se att Demonen äter upp mig?
Han behandlar mig som häxan behandlar barnen i sagan. Göder mig för sin egen skull. Jag kan inte sluta äta trots att kilona dras till mig likt magneten dras till järn. Min mage växer. Jag är gravid med onskan själv efter en vild natt med djävulen. Han är slug. Så vacker och ståtlig. Oemotståndlig. Gud, förlåt mig. Jag föll för frestelsen och nu måste jag sona mitt brott. Jag ska känna smärtan som jag själv dragit över mig. Ty är allt detta inte mitt eget fel så säg? Var det någon annan som gav mig ärren på mina armar? De som ständigt förvärras. Demonen vet när han ska slå till. Han vet att medicinerna gör mig svag och ensamheten slår ner mig.

Jag har fått ett nytt vapen. När vi båda var som svagast drogs vi till varandra. Minus mötte minus, de sårade djuren fann varann efter massakern på savannen. Han håller mitt huvud ovanför vattenytan, slår bort Demonen när han närmar sig. Men han lurpassar. Demonen. Han vet när jag är ensam ty han är sammanvuxen med mig. Han ser genom mina ögon och hör mina tankar. När jag gråter tröstar han och ger mig rakblad. En äkta vän. Tager du denna man...

På grund av brist på tid och ork blev inte så många av mina anteckningar upplagda senast. Nu är jag tillbaks på permission och ger er återigen några av mina innersta tankar från avdelning 12.
Jag vill tacka alla som läser, och de fina orden jag får ibland. Det betyder mycket att ni gillar mina texter.
Varning för slarvfel.


Okänt datum


Väggarna sluts om oss. Kamouflerade likt schimpansernas inhängnad. Vi är ett zoo, importerade från främmande platser. Den roll vi blivit tilldelad spelar vi med inlevelse, imiterar en äkta tillvaro i kärnan av en falsk. Nyfiket studerar vi varandra med stora apögon, somliga får kontakt, plockar löss från den andres päls. Ge mig dina loppor. Dina löss, dina fästingar. Låt mig slicka dig ren.
Somliga lekfullare än andra, sprider glädje i vårt habitat. För vad är en fånge utan sin humor? Vad annat kan man göra när mörkret trycker sig på än skratta? Med döden fnissar vi, dansar en bugg. För andra är det med all trolighet ingen vacker syn alls - just därför dansar vi vidare, bubblande av skratt.
Vi gör det bästa av vår artificiella värld. Maten vi tilldelas slänger vi ut i gräset för en chans att leta. Sakletare är vi och skatterna lagrar vi inom oss av rädslan att bli bestulna. Det lilla vi har behåller vi gärna. Ett fotografi som bränner på näthinnan varje gång vi blundar. Vattenfall som forsar innanför våra öron i tystnaden. Och tystnaden själv som skriker sin gälla ton.
Men trots omständigheterna, trots lianerna som binder samman vår tillvaro är vi individer i en helhet. Och helheten är -trots sin helhet- sprucken likt ett glas mot väggen. I slow motion ser vi de finmalda glaskornen sväva omkring oss likt glitter på barnteatern. Ett fascinerat sus går genom barnaskaran när glitterkornen landar i deras hår.
Förundrade ser vi glaset återfå sin naturliga form som sand. Slät, inbjudande sand likt den på vår strand. Minns du hur den skrek under våra fötter? Känslan av sand i hår och kläder. Är det så kärlek känns? Är kärlek ljusa skrik på en solig strand? En spark i huvudet och ett farväl. För ingen får vad vi förtjänar.
Schimpanserna i buren stirrar vidare. Försöker förstå. Som man känner sig själv känner man andra. Den som ej vet något om sig själv vet aldrig något om annat. Vet man inte finns man inte. Likt Greve Dracula saknar vi spegelbild.




12/1


Ni stod vid mig i mitt förfall. Höll mina armar sträckta för varje rakbladskyss. Mina tårar samlade ni i koppar och hällde dem försiktigt åter i mina ögon. Stilla så inget går till spillo. För varje skrik på hjälp studerade ni allt intensivare en simpel kaffefläck på mitt golv. Vad var det som gjorde den så intressant att er hörsel försvann?
När ni tappat den sista tårkoppen och fyllt upp all ledig plats på mina armar smeker ni mitt hår. Ni viskar stilla att allt är bra och ni finns här alltid när jag behöver er. Lätt som fjärilsvingar mot min kind tränger sig orden in. När de lagt sig tillrätta bland kuddar av mjukaste dun springer ni ett maraton bort från mig. Kvar lämnas jag med sovande fjärilar som flyr sin väg när värmen blir som hög. Efterlämnad är jag -skrikande i sorg, hat och saknad. Era namn skriker jag mot himlen men allt som hörs ut är en tyst viskning mot samma vägg mina knytnävar slås.
Sängen blir allt. Täcket ett varmt sköte som försätter mig i dvala. Där kan jag ligga och se framför mig utan att se någonting alls. Mina tankar slutar existera och världen försvinner runt mig. Men trygghetens sköte är skört. Ett ljud tränger genom dess skyddshölje och försätter tillvaron i skräck. Fortfarande ser mina ögon ej trots att de i skräckens närvaro spärrats upp till bristningsgränsen. Bilder förs in i mig via nevelsträngen och min mun avger ljud som snarare hör hemma hos en döende katt. Hjärnan pressas, förmår en lämgre att tänka annat än att jag åter vill glida in i skötets veckolånga dvala. En vecka utan tankar och känslor i en surrealistisk värme. Som att bo inuti ett element. De kallar det depression, jag namnger det TRYGGHET. En trygghet från tankar och ångest, närmast berusande. Till den vill jag åter, istället fångad i ångestens nät.
Ni återvänder till mig och samlar mina tårar igen. Rakbladskyssar mot nyläkt hud. Det är konst. Abstrakt och känsligt. Konstvetarna sprattlar likt skalbaggar på rygg, vet ej hur man vänder sig rätt. De väntar in döden som är säker att anlända. Ty ingen skalbagge överlever på rygg, och alla är vi skalbaggar.




13/1


Det är snö som så högljutt ljudlöst smälter undan i gräset som färglöst växer sig grönare. Smältvattnet dränker allt i sin väg, i hopp om att bli en flod. För vem respekterar en liten rännil när floden forsar fram bredvid? Ja vem väljer en lerig vattenpöl framför livets källa?
Det är tystnad så högljudd likt stenar mot stängsel. Den skriker i hopp om att höras. Men vem hör tystnaden även trots dess närvaro? Kan man höra ett ljud som inte finns utan att det förvandlas till ett ljud?
Tystnaden leder sitt smältvatten på korståg genom Österlen. Tillsammans dränker de allt i sin väg i en längtan om något annat.
Samma längtan styr människan i sitt sökande. Hur kan vi vara utan att veta? För att vara klär vi av Moder Jord, brutalt och ohämmat. Den livmoder vi en gång vilade i slits sönder i protest. Ty vi är barn i trotsåldern. Vårt intellekt säger oss att vårda vår moder och älska vår fader, därför gör vi motsatsen. Vi skändar vår moder och förnekar vår fader, samtidigt som vi kör våran leriga plasttraktor längs farmors dyrbara mattor.
I efterhand kommer vi se att gropen vi grävde i sandlådan för att komma till Kina i själva verket var en grav att slänga hopp och drömmar i. Ty vi kan ej ha drömmar om vi placerar vetenskapen på en piedelstal.
Vi har vuxit ifrån treårstrotset för att upptäcka tonårsrevolten. Vi kastar stenar mot himlen för att se dem återvända ner. Den dagen vår herres golv faller över oss pekar vi finger och skyller ifrån. Ansvar blev vi givna samman med den fria viljan. Det missbrukades likt droger i händerna på fel personer -oss själva.
Vetenskapsmännen svävar i rymden. Mäter och räknar för att ge oss en kunskap som är överflödig. Den kunskap vi får förintar gamla sätt och föder nya. Vi hävdar att de forna misstagen aldrig kommer göras igen. När vi smutskastar Hitler skördar vi människoliv i Mellanöstern likt havre. "Hur kunde de kriga så brutalt, Karl XII och hans män" undrar vi när vi fäller bomber i oenighet.
Människan är varken intelligent eller emotionellt utvecklad. Vi är blott djur som förnekar vår natur. Vi skövlar skogar för att få plats på en jord vi gjort för liten. Våra grannar, djuren, dör för vår girighet och snart faller himlen över oss, och allt vi kan göra är att peka finger medan smältvattnet stilla porlar sin väg.




Okänt datum


Full av frustration stirrar jag på pappret för att få orden att flöda som de alltid gör. Hånfullt ser ränderna tillbaks på mig. Det är de som är i överläge nu, trots min hand som håller pennan. Krampaktigt. Som om den vore mitt sista hopp, en livboj i ett stormigt hav. Och så är det kanske.
Jag vill dra pennan över väggarna i pur desperation. Likt ettåringen som inte vet hur hon ska uttrycka sig. Skriker i hopp om att någon ska förstå ordlösheten. Kastar klossar på samma sätt som jag gång på gång slänger ner pennan för att åter greppa den. Jag är inget mer än ett barn vars språk ingen förstår.
Hur ska jag med ord kunna beskriva vad som för tillfället tycktes vara en livsförändrande händelse när det linjerade pappret ler överlägset? Det som alltid dragit ur mig mina tankar genom pennan har hu lämnat mig i sticket, redogör för mig den enkla laborationen:

Den 5 januari i år blev jag inlagd på psyk i Simrishamn. Detta är början av mina anteckningar från tiden där.
Resten läggs upp när jag har tid, det blev en del.


6/1


Som om rosa väggar ska trolla bort all ångest. Simsalabim, glitter i barnens hår. Glassplitter glittrar precis lika bra -ingen ser någon skillnad.
Rosa väggar skyddar ingen, ty de flyr sin väg. Begär skilsmässa från taket och bildar svarta ormar. På jakt. De lurpassar, väntar på att vi lugnt och stilla ska ägna vår fulla uppmärksamhet åt föda. Precis som de.
På väggen, den rosa, stirrar Jarl med tom blick. Och grön mun. Fast bara på kvällen.
Är du också hungrig, Jarl, min vän? Väntar du som ormarna på att få svälja mig hel? Det får du inte, käre vän. Det får ingen för jag finns ej längre kvar. Jag har själv ätit upp mig. Tuggat mitt kött, druckit mitt blod. Allt är slut, mina vänner. Show's over!
Väggarna är rosa -fast denna är gul. Visst är den väl gul? Snälla bekräfta dess gulhet, bekräfta att jag ej blivit galen och ser en rosa vägg gul. Snart skriker jag den gul.
Rosa, gula, vita väggar. Och lister. Lila. Ta bort! Ta bort! Försköna inte en plats som denna med barnslig lekfullhet. Vi vet alla att inget är på lek här. Grönt golv. En färgexplosion. Som om regnbågen inte längre orkade le och kräktes tills endast galla fanns kvar. Galla och ett blått draperi med skrikande människor. Ett draperi för att hindra oss från att se allt vi ser ändå.
Gud, har Du glömt oss? Släppte Du våra händer och tappade bort oss i livets vimmel? Eller tappade vi bort oss själva på jakt efter en lekplats? Vi sprang från en till en annan, fortsatte leta efter den största, bästa. När vi ropade Ditt namn var Du borta. Ty inget är snabbare än uppspelta barn.
Kanske -jag säger endast kanske, detta är blott en spekulation i min tragiska ensamhet, straffa mig inte, Herre.- Kanske är vi dina utvalda, och detta vår prövning. Vår personliga ökenvandring bestående av skärsår och panik, rädsla och självhat. Måste vi för tt känna ultimal njutning först smaka smärtan?
Jag har kysst Hades. Jag har flugit för nära solen och blev bränd. Ner i havet störtade jag -och drunknade. Trots detta sitter jag på regnbågens toalett. Den arma regnbågen som fick mer än för många tequila shots igårkväll. Hur kan jag, en drunknad, andas samma luft som vem som helst?
Samma luft åt samma folk. Vi flög alla nära solen, alla äro drunknade.
Ormarna slingrar sig neråt, knappt märkbart med blotta ögat. Äta vill de till varje pris. Min räddning är clementiner, apelsiner, bananer. Ett choklad och Coca Cola. Det framkallar lyckotårar och en obehaglig känsla i mitt bröst att det finns de som bryr sig så mycket. Med detta i bakhuvudet kan jag känna tröst trots såren som utger trygghet, trots skynket som döljer det alla ändå ser. I en säng på regnbågens toalett.

Kära regnbåge, du har alkoholproblem.


7/1
Okänd tidpunkt, mellan morgon och kväll.


Jag hade inte mer än vaknat förrän en sköterka högg mig i armen med en nål. Rakt igenom, utan nåd. Ett blodigt broderi som får konstvetarna att sprattla på rygg likt skalbaggar. Blodet sprutade, jag skrek, hon skrattade. Hela världen var en röd surrealism.
Okej, kanske överdrev jag det hela en aning men vad finns det annars att göra på ett ställe som det här. Var jag inte galen innan jag kom hit så lär jag väl bli. Men hon stack faktiskt en nål i min arm.
När jag somnat och vaknat igen hann jag inte mycket mer än borsta tänderna innan de kom för att ställa frågor. De fick sina svar och gick. Inte långt efter (ge mig en förbannad klocka så ger jag er timmar och minuter) tog de min säng, mitt bord och mina tillhörigheter och rullade iväg. De tilldelade mig ett nytt rum som var lika regnbågsnerkräkt som det förra. Nej förresten, värre! Till och med skrivbordsstolen är rosa. Fåtöljen är nog laxfärgad.
Utanför är snön blå. Närmast fönstret vit. När man stirrat ut i mörkret i vad som känns som en evighet kommer nattpersonalen och slår en med påk in i sömnen. Kanske inte.
Det har blivit tillräckligt mörkt för att min spegelbild ska kunna stirra på mig i fönstret. Dubbel. Dubbeldubbel. Får mig att likna en av motsatt kön. Jag gillar det.
Jag borde duscha. Mitt hår är stripigt och smutsigt. Mina mjukisbyxor är brutalt nerkladdade och de luktar. Men jag orkar inte. Kanske duschar jag imorgon. Tills dess sitter jag med min huvudvärk. Kliar den bakom örat så den spinner. Stryker den över ryggen. Här är det aldrig tyst. Ändå är det för tyst. Jag har undrat hur det kan vara så att jag glömmer dagarna precis som farmor glömmer glasögonen. Jag gör ju trots allt inte mindre än vanligt. Så kom jag att tänka på bristen på musik. Jag åkte hit och lämnade mitt liv hemma. Jag är en snigel utan mitt skal, som gömmer mig i skogen i hopp om att fåglarna inte ska se att det står MAT på min rygg. Men risken med att gömma sig är att man gör just det -gömmer sig. Och plötsligt trampas man ner av en stor stövel på skogspromenad. Vore det då inte bättre att bli mat och göra lite nytta med sin egen olycka?
Jag sitter här och väntar. Du hittar mig under lövet till vänster.



7/1
Kväll. Definitivt kväll. En minut efter sömntablett.


Det är så tyst att jag hör blodet pulsera i mitt huvud. Varje tanke är som en sten mot stängsel. Samtidigt, mitt i tystnaden, är allt så högljutt. Orden blir till spikar i mitt kranium. Hårt. Skoningslöst. Med en smula kyssar vid sidan om ty allt måste vara sockerglaserat i en hård värld. Annars står vi där på händer mitt i körbanan och hittar inte hem. Se där kommer en lastbil.
Snön yr, flyr, spyr. Jag kan rimma också. Minsann. Det nya täcker det gamla, som förut var nyast i det nya. Alla är vi utbytbara. Spåren ska försvinna och brödsmulorna ätas upp av den stora stygga vargen. Han kysser farmor på halsen och ger Rödluvan en klapp på kind. Sedan tar han sin bössa och skjuter sig själv i skjulet. Så fick de mat på bordet denna veckan också.
Lukten av urin från toaletten bredvid blandar sig med klirret av porslin (urin-porslin, se där, ännu ett rim) från allrummet. Dagrummet? Ett rum är det i alla fall.
Håll tummarna för att tabletten verkar inatt. Och bit dig i tungan när du ändå håller på. Annars får jag jaga honom. Pillermannen. Min personliga John Blund som flyger in med ett glittrigt paraply och kastar tabletter och små blå platskoppar i mina ögon. Resonligt och bra utan överdrifter. Kom och sätt dig i min sits om det inte passar. Vi kan ligga sked och svettas med varandra.




8/1


Ett steg -och det känns som att träda in på självaste regnbågens toalett efter en vild utekväll. Herr regnbåge har hulkat hela natten och färgat rummet efter smak. Hans groteska sötsliskfärger tog slut och golvet blev galla med blodstänk. Det är ett felvänt godisland menat att trygga. Se, snutteplutt, en jätteklubba klickad på och doppad i grusen av påskharen i egen hög person. Hög som ett hus.
Mörkrets påfall inleds utav solens skådespel. En lila ljusshow vaggar oss in i en trygg falsk verklighet. En lila illusion att gräma oss i. Men mörkrets påfall är endast ett infall. Lika plötsligt som en stol genom fönstret och en liten, liten katt. I en hatt. Det är rimmen som håller igång. Fem steg framåt, två sedan tillbaks. Ett fall. Ett fall och ett förstoringsglas. Sherlock Holmes med en hund begraven. En Shetland Sheepdog. Shettisponny. Kom nu rider vi bort i solnedgången. In i väggen, ett skymningsland. En bula i pannan och ett utbränt sinne ty solen brinner. Så också dess nedgång.
Ett fall. En lösning. Rengöringslösning. Blanka golv och en spegelbild i marken. Vi trotsar lagarna och flyger högt över taken. Taken och vi. Håller takten, flyger högre.
Jag ser dig som gammal, fast förfulad. Ofta gör jag det. Fast jag vet du är vackrare då. Om du inte håller ditt löfte att bli känd. Och dö. Får jag återigen säga att jag älskar dig eller förlorade orden sin mening när du växte upp? Du är fortfarande mitt ljus och liv och du är fin, så fin.
Nu ser jag att det inte är du. Du finns bara i ett exemplar. Det finaste av dem alla. Jag tänder ljus för dig. Bygger hus åt dig. I hjärtat. Flytta in närhelst du vill. Jag lämnar dörren öppen, låter allt bli stulet bara för dig. Tills dess väntar jag på en alkoholiserad regnbåges toalett. Med fötterna i taket ser jag allt upp och ner.

Inlägg från 28/12-09

---

Mina händer är frusna och lyssnar knappt till min hjärnas elektriska impulser. Genom vattendropparna på fönsterrutan lyser gatulampan gult. Varmt. Men dropparna stjäl värmen. Varför gör ni så?
Blommiga lakan.
Blommiga gardiner.
Och en spindel på väggen fast den är nog död.

Här är min längtan, saknad.
Här är mina män.
Jag kysser er ännu i min ångest.

Man nummer ett. Egentligen var du ingen man, snarare en pojke. Min längtan efter dig är stor och det vet du. Snart ska den stillas. Eller kanske växa sig större, vad vet jag?
Jag saknar hur tafatta vi båda var och hur vi kunde skratta åt mina konstiga tankar. Det var innan de blev konstiga på fel sätt. Flygande sköldpaddor med rosa kaninsvansar. Minns du?
Sättet du såg på mig. Hur ska jag kunna beskriva det? Det var som om jag var din värld. Kanske var jag också det. Räddade jag dig från dig själv på samma sätt som du räddade mig? Ingen av oss mådde bra när vi fann varann. De sårade söker sig till varandra för vem vill väl dö ensam? Och dog gjorde vi. Gång på gång kysste vi Hades vid porten till dödsriket. Nog blev väl min bekantskap med honom intimare än din? Kände du någonsin hans tunga mot din hals, för det gjorde jag.  Men oavsett antalet kyssar kom vi alltid tillbaks till livet. Vi fann varann igen som de sårade djuren på savannen vi var. Jag, zebran, och du, antilopen. Du var vacker men det vågade jag aldrig säga högt.
Att se dig igen står högt på min lista. Jag ska få känna din person och kunna säga förlåt och mena det. Förlåt, min vackra, för att jag förgiftade dig till en zebra. Det var aldrig min mening att smitta dig. Du sade ’jag tror jag älskar dig’ – Jag skrek.

Man nummer två. Också du en pojke i förvandling. Vacker även du. Jag drunknade i dina ögon och ditt leende var som kyssar under linningen. Du var den som fick mig att våga.
Kan du minnas våra strandpromenader? Ser du, precis som jag, badhytten framför dig? Du vet, den vi kallade vår. Det var den vi skulle äga när vi blev äldre. När vi fick familj. Du och jag. När du sade det blev jag varm inombords. Tänk att få spendera sitt liv med pojken, mannen, med de vackraste ögonen och leendet som delade titeln. Den omtänksamme pojken som kunde ligga bredvid mig och säga åt mig att andas. Jag hörde oron i din röst när du bad mig säga något. Alla de gånger jag stirrade i din vägg. Ja, älskling, jag hörde dig. Varje gång. Och jag var så glad att du var där och sade åt mig att inte försvinna. Du blev mitt liv.
Sade jag det till dig? Jag älskar dig? Stal jag kanske Man nummer etts ord, ett direkt plagiat? Jag minns inte. Men jag minns att du pratade vidare om familjen. Våran fina familj. Huset till salu var redan vårt. Du kunde också se barnen springa omkring i den stora trädgården, eller hur? Våra blonda, fina barn med dina ögon, ditt leende, din vackra näsa. Mig behövde de inte få något från. Små kopior av dig att se sig mätt på.
Men vi får den inte. Den drömmen är kvar på stranden, döljs allt mer av den fina sanden som pep när vi gick i den. Som om den skrek av smärta. Och vi skrek av glädje tills det tog slut.
Du har lovat mig att vi alltid ska vara vänner som pratar. Jag tänker hälsa på dig och kyssa dig.

Man nummer tre. Min första tanke när jag såg dig var ’jag vill ha’. Sedan märkte jag att du inte var ny här. Du var bekant med skolan och klassen så varför skulle du vilja spendera tid på någon som mig?
De första trevande veckorna gick och jag kunde inte sluta titta på dig där du satt endast några meter ifrån mig. Du ritade och lyssnade på musik minns jag. Jag tänkte på hur det skulle kännas att smeka din kind och kyssa dina läppar. Aldrig trodde jag att det skulle hända.
Filminspelning i trädgården. Jag tvivlade på att gå ut, men gjorde det ändå. Tack och lov för det. (?) Där satt du. Där satt jag. Båda trånande och besvikna över placeringen, det berättade du ett par månader senare. Du berättade också om dina tankar första dagen som var så otroligt lika mina egna. Ja, där satt du och jag med endast en man mellan. Vi hällde i oss öl och sjöng, precis som de bad oss. Jag fyllde ditt glas och du log.
Fest på kvällen. För att fira att vi fått gratis öl. Jag minns det inte så bra men plötsligt var vi ensamma i korridoren. Du hade varit på toa om jag inte minns fel, jag hade varit ensam kvar på rummet sedan rökarna gått ut. Vi kramades. Varför? Kramen blev en kyss och jag förvandlades till glädjen själv. Vi klickade så bra. Kyssandes backade vi in på grannens rum, han som hade musiken. Utan att släppa varandra kastade vi oss på sängen och bröt båda ut i skratt när rumsägaren kom in. Nästa anhalt var mitt rum. Vad som hände där vet vi båda. Du avlöste Man nummer två med två dagar. Det visste du och respekterade alla mina beslut.
Märkte du någonsin hur glad jag blev varje gång du kom hit och hälsade på? Hur mycket jag njöt av våra promenader de ljumma sommarkvällarna? Tills du ringde på dörren och sade ’vi måste prata’. Jag ljuger inte när jag säger att jag faktiskt kunde känna något falla sönder inom mig. Lyckades jag stå upprätt?
Vi klarade det ändå. ’Det ska inte bli för seriöst’ kom vi överens om. Se vart det ledde. Båda märkte det. Du vågade till och med berätta att dina känslor sprungit iväg för snabbt. Känslorna för mig var mer än du klarade, var de inte?
Och här är vi nu. Jag, frusen på mitt rum med lilarandiga armar. En zebra återigen. Du, någonstans. Fortfarande medicinerad? De sårade söker sig till varandra..
Du frågade mig flera gånger varför jag stannade hos dig den kvällen då du tagit de starka tabletterna. ’För att jag ville’ svarade jag alltid.
Medicinerad ska jag möta dig igen. För jag vill inte längre.

Allt började med stora bomullstussar som föll mot marken. Långsamt seglade de, njöt av varje sekund. Med fallande bomull kom glädjen i vågor. Fyllde min nakna kropp och bildade ett knappt märkbart leende på mina fuktiga läppar.
Bomullen föll allt snabbare, blev allt mindre. Vinden fångade de vita små prickarna och tog dem med på lek. Runt, runt flög de, som i en bergochdalbana. Tills även de föll till marken. Precis som jag.
I samma takt som snöflingorna blev mindre och föll snabbare, i precis samma takt, växte min ångest.

Utanför mitt fönster finns ett tak som samlar upp all den snön vår Gud kastar mot oss. Jag sträckte ut mina händer och samlade upp den. Kramade den till en boll, och stoppade den innanför tröjan. Det var som om Gud själv slickade min kropp. Mina bröst, revben. En liten pöl i naveln som svämmar över och rinner nedåt. Höftbenen minskar farten, tills den hittar en väg. Längre nedåt. Vid troskanten stannar den, lämnar en fuktig fläck. När snöbollen smälter ytterligare är trosorna ej längre ett hinder. Snabbt rinner smältvattnet längs mina innerlår ända till tårna.
Jag står i en pöl av vatten och min snöboll är försvunnen.

Snön smeker oss kalla, väcker våra sinnen. Känner du hur de små, små håren på dina lår reser sig? Hur den kyliga vinden klappar din kind, viskar i dina öron.
De små, snabba flingorna blir åter stora, graciösa. Jag vill äta dem! En efter en ska de smälta mot min tunga. Flera av dem ska landa i min mun, näsa. De ska attackera mina ögon, som ej vill ha dem kvar. Och om jag kunde skulle jag klätt av mig naken. Lagt mig i snön. Gjort en ängel att hänga på kylskåpet. Vitt mot vitt. Aldrig något svart.
Istället går jag påklädd. Tröja, jacka. Halsduk upp över näsan. Känner snön pressas samman under min vikt. Där jag går blir jag alldeles vitprickig. En omvänd dalmatin. Jag motstår snabbt en impuls att kasta mig på marken och rulla runt. Man vill inte framstå som galen.
Varje dag förbannar jag mig själv för alla impulser jag motstår. De gånger jag inte motstått dem har varit underbara. Som gången då jag tog en stor tugga av en gran. Eller när jag kysste ett träd. Smaken från dess bark tillfredsställer fortfarande mina smaklökar. En smak av fukt, mossa, trä. Men också något annat. Regnet och solen hade satt sin prägel i den. Fåglarna hade gett den en smak av elegans. Hela naturen blev ett med mig i den kyssen.
Tro nu inte att jag lämnade trädet sedan, efter att ha bara tagit det jag ville ha. Nej, jag stod där och kramade det väldigt länge. Tackade för upplevelsen, upphöjelsen. Jag tror änglarna var mig nära just i den stunden, ty jag kände hur de log.

Jag fick 20 identiska sms i rad idag. De framkallade en reaktion jag inte trodde var möjlig. Som om vibrationen väckte demoner i min kropp som genast förstod vad det var frågan om.
Jag föll så hårt mot marken. Bröt varenda ben i min kropp. Sträckte varje muskel i mitt försök att hänga kvar i verkligheten. Kanske låg jag där bara i några minuter, kanske timvis, vem vet?
Där låg jag i alla fall. Som ett foster i täckets livmoder. Skakandes, gråtandes. Bortom tröst. Det enda jag kunde tänka när jag låg där var "Jag måste gå till Monica". Monica är min barnmorska, som sade till mig att nästa gång jag känner att jag mår så dåligt som jag gjort ska jag komma till henne så skickar hon mig direkt till psykolog. Men hur ska jag kunna ta mig in till centrum om jag inte kan röra mig ur sängen? Det var som om jag blivit förlamad, samtidigt som någonting inom mig skrek. Kanske ljöd skriken ur min mun, det kan jag inte svaret på. Vad jag vet är att jag slog, sparkade och kastade saker. Det var en brottningsmatch med osynliga demoner. De ville äta upp mig, suga ut min själ, tugga i sig mitt hjärta.

Jag vann. För denna gången. Endast med sömnens hjälp. Jag väcktes sedan av att det ringde. Återigen väcktes demonerna av vibrationerna. De klöste och bet. De skrek med gälla röster och jag sprang.


Frosten har kysst marken vit. Slickat den hård. Hela världen luktade kyla när jag gick utanför dörren. Jag ville smaka. Känna vintern fylla mig. Men inte kan man lägga sig ner och slicka på marken, man vet ju aldrig vem som ser. Vad jag däremot kan göra -här i min ensamhet i biblioteket- är att stoppa fingrarna i munnen. Jag kan låta min varma tunga leka med dem, suga i mig dess kyla. Kylan som snabbt fyller varje kubikcentimeter av min kropp. Den vill jag ha i mig. Jag vill känna att jag lever.

Jag minns inte när, men jag läste i en bok en gång. Om en man som ställde sig fullt påklädd i duschen för att sedan gå ut i minusgrader. Det vill jag göra, tänkte jag när jag brottades med demonerna. Jag vill kasta mig i duschen nu för att sedan springa ut, lägga mig i gräset, och frysa. Men så kom jag på att det inte är kallt. Visst lurar frosten oss genom att måla allting vitt, men temperaturen ligger ju fortfarande runt noll.
Det var en annan bok. Kvinnan fick en allergisk reaktion mot stressen i storstaden. Så hon gick. Hon bara vandrade iväg och slutade inte gå. Hon livnärde sig på växter och annat hon kunde få tag på i skogen, och undvek människor. Precis så vill jag också göra! Men det vet jag ju att det inte går. Vart skulle jag gå? Hur skulle jag kunna ge mig av sådär, jag som är rädd för att gå in på bankkontoret själv? Nej, jag får helt enkelt ligga kvar i min säng och slåss med demonerna. Kanske vågar jag gå till Monica imorgon och berätta hur rädd jag är.

För inte kan man väl få panik av ett par sms, det är ju skrattretande. Trots det skrattade jag inte alls, jag dog.

Följande är skrivet natten till söndags, men eftersom internet var nere hela söndagen publiceras det idag.

Min fristad är ett krigsfält. Kropparna ligger lemlästade och min sovplats täckt av blod. Allt som hörs är ett dovt muller av flugor som fått en efterlängtad festmåltid. Gatubelysningen spelar sin roll som måne, och misslyckas radikalt. Dess tragiskt gula sken studsar från dörren till spegeln och så tillbaka igen. Utanför är det ingen som vet. Det är ett krigsfält på åtta kvadrat, väggarna tvingas stumt se ett förfall avlösas av ett annat. Identifierar de sig själva med väggarna i isoleringscellerna? Sörjer de att de tvingas se människa efter människa bli galen i dess livmoder? Eller är det en stilla hämnd för alla nålar som stuckits i dem, alla slag som de utstått? Aldrig får vi säkert veta väggarnas intentioner. Det förblir ett mysterium, huruvida de försöker kväva oss, långsamt, långsamt, eller i själva verket kämpar med att dra oss upp från golvet, hindrar taket från att falla ner och krossa våra sköra kroppar. För väggar talar bara i sagor. I verkligheten står de tysta och tar emot allt som slängs mot dem. Mina stackars väggar, kom här så ska ni få en kyss.

Krigsfältet talar till mig. Skriker efter hjälp trots att ingen hjälp finnes. En fot hänger från stolen, sliten från sitt ben. I sin flykt mot dörren, friheten, hindrades den randiga armen brutalt. Den öppna garderoben visar fler offer i spänd väntan på sin avrättning. Krigsfångar bortom hjälp. För jag vet, jag vet att jag dör om jag går nära. Förfallet sprider sig likt pesten. Allt förvandlas till en omvänd lek. Den som inte nuddar golvet dör. Jag hoppar fram på små fläckar av golv, klättrar på stolar, och är äntligen trygg i sängen. Sängen som återigen blivit tillräckligt stor att rymma all ångest. Täcket som filtrerar tankarna, håller dig borta. Och taket som faller.

Jag ser en lampa och tänker ”kanin”. Mina ögon är öppna men ser ingenting. Och luften omkring mig är tung, trycker. Du ligger bredvid och slår mig i huvudet med ett träd. Bladen flyger åt alla håll. Blir till fjärilar som äter upp min hud. Lämnar mig naken.
Färgburkar, raketer, tunna sommarsjalar. Allt flyger förbi framför mina ögon. Inuti mitt huvud rusar orden omkring. Fest. Kaktus. Blomma. Frthyuw. Kr… f.   f                     g,
Hjärnan hinner inte längre med. Orden trängs om utrymmet och trampar ihjäl varandra i panik.

Snart kommer sömnen och slår mig medvetslös. I ett par timmar förkortade till minuter slutar huden skava. Öronen slutar skrika och väggarna vågar andas. Försiktigt så ingen vaknar.
I ett par minuter tar vi en paus. Sedan återkommer vi till ett krigsfält och ett par fötter som kräks galla.  Fortsättning följer och reklamen skriker ”du är tjock!”