Klatsch, klatsch, klatsch, låter det där jag trampar fram över gräsmattan som egentligen är mer lera än gräs. Det är höst och löven är fallna. Snälla, föreställ dig inte en typisk filmhöst, för så är inte fallet. Nej, löven är inte röda och brandgula utan bruna och eventuellt någon odefinierbar nyans av smutsgult. Som om de bruna löven smittat av sig på de en gång så gula.
Gräsmattan är, som jag nämnde, knappt längre en gräsmatta. De gröna stråna växer glest som om de blivit ovänner när kylan börjat smyga sig på. Löven lägger sig som ett smutsigt täcke över dem för att kväva deras högljudda bråk.
För varje steg jag tar tänker jag ”bajs eller löv?”, ty löven har åtagit sig konsistensen av hundars avföring.
Avföring?
Löv?
Kommer jag någonsin träffa på en igelkott i någon av alla lövhögar jag hoppar i, istället för blaskiga, halvförmultnade löv?
Ibland önskar jag att jag bara kunde ligga kvar i lövhögen och låta träden fälla sin sista klädsel över mig. Å, varför kan jag inte få förmultna jag också? Ständigt denna väntan. På en ny cykel, på sommarsol, den första mobilen… Inte förrän jag är död och begraven får jag känna tillfredsställelsen av att förmultna i min ensamhet, maskar som smaskar på mig. Och även då måste jag vänta. Ständigt denna väntan!

En sak jag kommit fram till är att livet är som min promenad på gräsmattan som egentligen inte är en gräsmatta, i parken som gått och lagt sig.
Vart jag än går får jag tänka efter, är detta bajs eller löv? Blicken ständigt riktad neråt, flackande för att se åt alla håll på en och samma gång. Med ett ögonkast mäter jag avståndet till människorna runt mig. Fienderna. Riktar sedan blicken rakt ner igen och söker något abnormt. För allt är egentligen samma sak som återkommer i annan form. Busken framför dig är i själva verket busken bakom dig – i förklädnad. Maten som mals mellan dina käkar är maten din granne åt igår och spottade ut. Och mannen bredvid dig, han som ligger i din säng och håller om dig. Han som viskar de finaste sakerna och kysser dig i nacken. Mannen bredvid dig är samme man som låg bredvid dig sist och viskade samma vackra saker för att sedan lämna dig i rännstenen. Alla ord är återanvända, stulna och omformade, för att passa situationen bättre. Men visst hörde du dem igår också?
Här har du din värld. En loopad slinga med D-moll i bakgrunden. Om och om går allting, men precis som i pariserhjulet känner du inte igen dig efter ett varv. Därför fortsätter hjulet snurra, endast musiken byter melodi för en mångfald i vår grå vardag. Runt, runt går hjulet, tills vi spyfärdiga hoppar av. Och där vi vinglar fram, ännu inte vana vid mark under våra fötter, i jakt efter toaletter och något bestående. Där krockar vi med små barn som högljutt börjar gråta. Vi välter stolar och bord, och ständigt snurrar vårt huvud. Och där – mitt i en sötsliskig doft av sockervadd – krockar vi med någon vi letat efter hela vårt liv. Anledningen till alla våra ärr och tårar står plötsligt framför oss, lika snurrig och vinglande som oss själva. För alla är vi ombord på pariserhjulet utan att se varandra, vi är upptagna av att se träden från ovan och vinka till farmor. Men här vinglar vi nu fram i armkrok med vårt livs sökande. Välter stolar, krockar med barn. Tills sockervaddsslisket blir för påträngande och tvingar upp frukosten på den andres dyra skor. Där står två personer och kräks på varandra efter att ha snurrat för fort.

Hur kunde vi tro att det var möjligt att leva på ett nöjesfält?