Den 5 januari i år blev jag inlagd på psyk i Simrishamn. Detta är början av mina anteckningar från tiden där.
Resten läggs upp när jag har tid, det blev en del.


6/1


Som om rosa väggar ska trolla bort all ångest. Simsalabim, glitter i barnens hår. Glassplitter glittrar precis lika bra -ingen ser någon skillnad.
Rosa väggar skyddar ingen, ty de flyr sin väg. Begär skilsmässa från taket och bildar svarta ormar. På jakt. De lurpassar, väntar på att vi lugnt och stilla ska ägna vår fulla uppmärksamhet åt föda. Precis som de.
På väggen, den rosa, stirrar Jarl med tom blick. Och grön mun. Fast bara på kvällen.
Är du också hungrig, Jarl, min vän? Väntar du som ormarna på att få svälja mig hel? Det får du inte, käre vän. Det får ingen för jag finns ej längre kvar. Jag har själv ätit upp mig. Tuggat mitt kött, druckit mitt blod. Allt är slut, mina vänner. Show's over!
Väggarna är rosa -fast denna är gul. Visst är den väl gul? Snälla bekräfta dess gulhet, bekräfta att jag ej blivit galen och ser en rosa vägg gul. Snart skriker jag den gul.
Rosa, gula, vita väggar. Och lister. Lila. Ta bort! Ta bort! Försköna inte en plats som denna med barnslig lekfullhet. Vi vet alla att inget är på lek här. Grönt golv. En färgexplosion. Som om regnbågen inte längre orkade le och kräktes tills endast galla fanns kvar. Galla och ett blått draperi med skrikande människor. Ett draperi för att hindra oss från att se allt vi ser ändå.
Gud, har Du glömt oss? Släppte Du våra händer och tappade bort oss i livets vimmel? Eller tappade vi bort oss själva på jakt efter en lekplats? Vi sprang från en till en annan, fortsatte leta efter den största, bästa. När vi ropade Ditt namn var Du borta. Ty inget är snabbare än uppspelta barn.
Kanske -jag säger endast kanske, detta är blott en spekulation i min tragiska ensamhet, straffa mig inte, Herre.- Kanske är vi dina utvalda, och detta vår prövning. Vår personliga ökenvandring bestående av skärsår och panik, rädsla och självhat. Måste vi för tt känna ultimal njutning först smaka smärtan?
Jag har kysst Hades. Jag har flugit för nära solen och blev bränd. Ner i havet störtade jag -och drunknade. Trots detta sitter jag på regnbågens toalett. Den arma regnbågen som fick mer än för många tequila shots igårkväll. Hur kan jag, en drunknad, andas samma luft som vem som helst?
Samma luft åt samma folk. Vi flög alla nära solen, alla äro drunknade.
Ormarna slingrar sig neråt, knappt märkbart med blotta ögat. Äta vill de till varje pris. Min räddning är clementiner, apelsiner, bananer. Ett choklad och Coca Cola. Det framkallar lyckotårar och en obehaglig känsla i mitt bröst att det finns de som bryr sig så mycket. Med detta i bakhuvudet kan jag känna tröst trots såren som utger trygghet, trots skynket som döljer det alla ändå ser. I en säng på regnbågens toalett.

Kära regnbåge, du har alkoholproblem.


7/1
Okänd tidpunkt, mellan morgon och kväll.


Jag hade inte mer än vaknat förrän en sköterka högg mig i armen med en nål. Rakt igenom, utan nåd. Ett blodigt broderi som får konstvetarna att sprattla på rygg likt skalbaggar. Blodet sprutade, jag skrek, hon skrattade. Hela världen var en röd surrealism.
Okej, kanske överdrev jag det hela en aning men vad finns det annars att göra på ett ställe som det här. Var jag inte galen innan jag kom hit så lär jag väl bli. Men hon stack faktiskt en nål i min arm.
När jag somnat och vaknat igen hann jag inte mycket mer än borsta tänderna innan de kom för att ställa frågor. De fick sina svar och gick. Inte långt efter (ge mig en förbannad klocka så ger jag er timmar och minuter) tog de min säng, mitt bord och mina tillhörigheter och rullade iväg. De tilldelade mig ett nytt rum som var lika regnbågsnerkräkt som det förra. Nej förresten, värre! Till och med skrivbordsstolen är rosa. Fåtöljen är nog laxfärgad.
Utanför är snön blå. Närmast fönstret vit. När man stirrat ut i mörkret i vad som känns som en evighet kommer nattpersonalen och slår en med påk in i sömnen. Kanske inte.
Det har blivit tillräckligt mörkt för att min spegelbild ska kunna stirra på mig i fönstret. Dubbel. Dubbeldubbel. Får mig att likna en av motsatt kön. Jag gillar det.
Jag borde duscha. Mitt hår är stripigt och smutsigt. Mina mjukisbyxor är brutalt nerkladdade och de luktar. Men jag orkar inte. Kanske duschar jag imorgon. Tills dess sitter jag med min huvudvärk. Kliar den bakom örat så den spinner. Stryker den över ryggen. Här är det aldrig tyst. Ändå är det för tyst. Jag har undrat hur det kan vara så att jag glömmer dagarna precis som farmor glömmer glasögonen. Jag gör ju trots allt inte mindre än vanligt. Så kom jag att tänka på bristen på musik. Jag åkte hit och lämnade mitt liv hemma. Jag är en snigel utan mitt skal, som gömmer mig i skogen i hopp om att fåglarna inte ska se att det står MAT på min rygg. Men risken med att gömma sig är att man gör just det -gömmer sig. Och plötsligt trampas man ner av en stor stövel på skogspromenad. Vore det då inte bättre att bli mat och göra lite nytta med sin egen olycka?
Jag sitter här och väntar. Du hittar mig under lövet till vänster.



7/1
Kväll. Definitivt kväll. En minut efter sömntablett.


Det är så tyst att jag hör blodet pulsera i mitt huvud. Varje tanke är som en sten mot stängsel. Samtidigt, mitt i tystnaden, är allt så högljutt. Orden blir till spikar i mitt kranium. Hårt. Skoningslöst. Med en smula kyssar vid sidan om ty allt måste vara sockerglaserat i en hård värld. Annars står vi där på händer mitt i körbanan och hittar inte hem. Se där kommer en lastbil.
Snön yr, flyr, spyr. Jag kan rimma också. Minsann. Det nya täcker det gamla, som förut var nyast i det nya. Alla är vi utbytbara. Spåren ska försvinna och brödsmulorna ätas upp av den stora stygga vargen. Han kysser farmor på halsen och ger Rödluvan en klapp på kind. Sedan tar han sin bössa och skjuter sig själv i skjulet. Så fick de mat på bordet denna veckan också.
Lukten av urin från toaletten bredvid blandar sig med klirret av porslin (urin-porslin, se där, ännu ett rim) från allrummet. Dagrummet? Ett rum är det i alla fall.
Håll tummarna för att tabletten verkar inatt. Och bit dig i tungan när du ändå håller på. Annars får jag jaga honom. Pillermannen. Min personliga John Blund som flyger in med ett glittrigt paraply och kastar tabletter och små blå platskoppar i mina ögon. Resonligt och bra utan överdrifter. Kom och sätt dig i min sits om det inte passar. Vi kan ligga sked och svettas med varandra.




8/1


Ett steg -och det känns som att träda in på självaste regnbågens toalett efter en vild utekväll. Herr regnbåge har hulkat hela natten och färgat rummet efter smak. Hans groteska sötsliskfärger tog slut och golvet blev galla med blodstänk. Det är ett felvänt godisland menat att trygga. Se, snutteplutt, en jätteklubba klickad på och doppad i grusen av påskharen i egen hög person. Hög som ett hus.
Mörkrets påfall inleds utav solens skådespel. En lila ljusshow vaggar oss in i en trygg falsk verklighet. En lila illusion att gräma oss i. Men mörkrets påfall är endast ett infall. Lika plötsligt som en stol genom fönstret och en liten, liten katt. I en hatt. Det är rimmen som håller igång. Fem steg framåt, två sedan tillbaks. Ett fall. Ett fall och ett förstoringsglas. Sherlock Holmes med en hund begraven. En Shetland Sheepdog. Shettisponny. Kom nu rider vi bort i solnedgången. In i väggen, ett skymningsland. En bula i pannan och ett utbränt sinne ty solen brinner. Så också dess nedgång.
Ett fall. En lösning. Rengöringslösning. Blanka golv och en spegelbild i marken. Vi trotsar lagarna och flyger högt över taken. Taken och vi. Håller takten, flyger högre.
Jag ser dig som gammal, fast förfulad. Ofta gör jag det. Fast jag vet du är vackrare då. Om du inte håller ditt löfte att bli känd. Och dö. Får jag återigen säga att jag älskar dig eller förlorade orden sin mening när du växte upp? Du är fortfarande mitt ljus och liv och du är fin, så fin.
Nu ser jag att det inte är du. Du finns bara i ett exemplar. Det finaste av dem alla. Jag tänder ljus för dig. Bygger hus åt dig. I hjärtat. Flytta in närhelst du vill. Jag lämnar dörren öppen, låter allt bli stulet bara för dig. Tills dess väntar jag på en alkoholiserad regnbåges toalett. Med fötterna i taket ser jag allt upp och ner.