På grund av brist på tid och ork blev inte så många av mina anteckningar upplagda senast. Nu är jag tillbaks på permission och ger er återigen några av mina innersta tankar från avdelning 12.
Jag vill tacka alla som läser, och de fina orden jag får ibland. Det betyder mycket att ni gillar mina texter.
Varning för slarvfel.


Okänt datum


Väggarna sluts om oss. Kamouflerade likt schimpansernas inhängnad. Vi är ett zoo, importerade från främmande platser. Den roll vi blivit tilldelad spelar vi med inlevelse, imiterar en äkta tillvaro i kärnan av en falsk. Nyfiket studerar vi varandra med stora apögon, somliga får kontakt, plockar löss från den andres päls. Ge mig dina loppor. Dina löss, dina fästingar. Låt mig slicka dig ren.
Somliga lekfullare än andra, sprider glädje i vårt habitat. För vad är en fånge utan sin humor? Vad annat kan man göra när mörkret trycker sig på än skratta? Med döden fnissar vi, dansar en bugg. För andra är det med all trolighet ingen vacker syn alls - just därför dansar vi vidare, bubblande av skratt.
Vi gör det bästa av vår artificiella värld. Maten vi tilldelas slänger vi ut i gräset för en chans att leta. Sakletare är vi och skatterna lagrar vi inom oss av rädslan att bli bestulna. Det lilla vi har behåller vi gärna. Ett fotografi som bränner på näthinnan varje gång vi blundar. Vattenfall som forsar innanför våra öron i tystnaden. Och tystnaden själv som skriker sin gälla ton.
Men trots omständigheterna, trots lianerna som binder samman vår tillvaro är vi individer i en helhet. Och helheten är -trots sin helhet- sprucken likt ett glas mot väggen. I slow motion ser vi de finmalda glaskornen sväva omkring oss likt glitter på barnteatern. Ett fascinerat sus går genom barnaskaran när glitterkornen landar i deras hår.
Förundrade ser vi glaset återfå sin naturliga form som sand. Slät, inbjudande sand likt den på vår strand. Minns du hur den skrek under våra fötter? Känslan av sand i hår och kläder. Är det så kärlek känns? Är kärlek ljusa skrik på en solig strand? En spark i huvudet och ett farväl. För ingen får vad vi förtjänar.
Schimpanserna i buren stirrar vidare. Försöker förstå. Som man känner sig själv känner man andra. Den som ej vet något om sig själv vet aldrig något om annat. Vet man inte finns man inte. Likt Greve Dracula saknar vi spegelbild.




12/1


Ni stod vid mig i mitt förfall. Höll mina armar sträckta för varje rakbladskyss. Mina tårar samlade ni i koppar och hällde dem försiktigt åter i mina ögon. Stilla så inget går till spillo. För varje skrik på hjälp studerade ni allt intensivare en simpel kaffefläck på mitt golv. Vad var det som gjorde den så intressant att er hörsel försvann?
När ni tappat den sista tårkoppen och fyllt upp all ledig plats på mina armar smeker ni mitt hår. Ni viskar stilla att allt är bra och ni finns här alltid när jag behöver er. Lätt som fjärilsvingar mot min kind tränger sig orden in. När de lagt sig tillrätta bland kuddar av mjukaste dun springer ni ett maraton bort från mig. Kvar lämnas jag med sovande fjärilar som flyr sin väg när värmen blir som hög. Efterlämnad är jag -skrikande i sorg, hat och saknad. Era namn skriker jag mot himlen men allt som hörs ut är en tyst viskning mot samma vägg mina knytnävar slås.
Sängen blir allt. Täcket ett varmt sköte som försätter mig i dvala. Där kan jag ligga och se framför mig utan att se någonting alls. Mina tankar slutar existera och världen försvinner runt mig. Men trygghetens sköte är skört. Ett ljud tränger genom dess skyddshölje och försätter tillvaron i skräck. Fortfarande ser mina ögon ej trots att de i skräckens närvaro spärrats upp till bristningsgränsen. Bilder förs in i mig via nevelsträngen och min mun avger ljud som snarare hör hemma hos en döende katt. Hjärnan pressas, förmår en lämgre att tänka annat än att jag åter vill glida in i skötets veckolånga dvala. En vecka utan tankar och känslor i en surrealistisk värme. Som att bo inuti ett element. De kallar det depression, jag namnger det TRYGGHET. En trygghet från tankar och ångest, närmast berusande. Till den vill jag åter, istället fångad i ångestens nät.
Ni återvänder till mig och samlar mina tårar igen. Rakbladskyssar mot nyläkt hud. Det är konst. Abstrakt och känsligt. Konstvetarna sprattlar likt skalbaggar på rygg, vet ej hur man vänder sig rätt. De väntar in döden som är säker att anlända. Ty ingen skalbagge överlever på rygg, och alla är vi skalbaggar.




13/1


Det är snö som så högljutt ljudlöst smälter undan i gräset som färglöst växer sig grönare. Smältvattnet dränker allt i sin väg, i hopp om att bli en flod. För vem respekterar en liten rännil när floden forsar fram bredvid? Ja vem väljer en lerig vattenpöl framför livets källa?
Det är tystnad så högljudd likt stenar mot stängsel. Den skriker i hopp om att höras. Men vem hör tystnaden även trots dess närvaro? Kan man höra ett ljud som inte finns utan att det förvandlas till ett ljud?
Tystnaden leder sitt smältvatten på korståg genom Österlen. Tillsammans dränker de allt i sin väg i en längtan om något annat.
Samma längtan styr människan i sitt sökande. Hur kan vi vara utan att veta? För att vara klär vi av Moder Jord, brutalt och ohämmat. Den livmoder vi en gång vilade i slits sönder i protest. Ty vi är barn i trotsåldern. Vårt intellekt säger oss att vårda vår moder och älska vår fader, därför gör vi motsatsen. Vi skändar vår moder och förnekar vår fader, samtidigt som vi kör våran leriga plasttraktor längs farmors dyrbara mattor.
I efterhand kommer vi se att gropen vi grävde i sandlådan för att komma till Kina i själva verket var en grav att slänga hopp och drömmar i. Ty vi kan ej ha drömmar om vi placerar vetenskapen på en piedelstal.
Vi har vuxit ifrån treårstrotset för att upptäcka tonårsrevolten. Vi kastar stenar mot himlen för att se dem återvända ner. Den dagen vår herres golv faller över oss pekar vi finger och skyller ifrån. Ansvar blev vi givna samman med den fria viljan. Det missbrukades likt droger i händerna på fel personer -oss själva.
Vetenskapsmännen svävar i rymden. Mäter och räknar för att ge oss en kunskap som är överflödig. Den kunskap vi får förintar gamla sätt och föder nya. Vi hävdar att de forna misstagen aldrig kommer göras igen. När vi smutskastar Hitler skördar vi människoliv i Mellanöstern likt havre. "Hur kunde de kriga så brutalt, Karl XII och hans män" undrar vi när vi fäller bomber i oenighet.
Människan är varken intelligent eller emotionellt utvecklad. Vi är blott djur som förnekar vår natur. Vi skövlar skogar för att få plats på en jord vi gjort för liten. Våra grannar, djuren, dör för vår girighet och snart faller himlen över oss, och allt vi kan göra är att peka finger medan smältvattnet stilla porlar sin väg.




Okänt datum


Full av frustration stirrar jag på pappret för att få orden att flöda som de alltid gör. Hånfullt ser ränderna tillbaks på mig. Det är de som är i överläge nu, trots min hand som håller pennan. Krampaktigt. Som om den vore mitt sista hopp, en livboj i ett stormigt hav. Och så är det kanske.
Jag vill dra pennan över väggarna i pur desperation. Likt ettåringen som inte vet hur hon ska uttrycka sig. Skriker i hopp om att någon ska förstå ordlösheten. Kastar klossar på samma sätt som jag gång på gång slänger ner pennan för att åter greppa den. Jag är inget mer än ett barn vars språk ingen förstår.
Hur ska jag med ord kunna beskriva vad som för tillfället tycktes vara en livsförändrande händelse när det linjerade pappret ler överlägset? Det som alltid dragit ur mig mina tankar genom pennan har hu lämnat mig i sticket, redogör för mig den enkla laborationen: