Västerås. Varje gång jag hör det vill jag skrika, gråta och slö sönder något. Samma känslor bubblar upp när jag hör dialekten, ser någon med längre, mörkt hår och lite skäggstubb. När jag ser en plats, känner en lukt, hör någon prata om droger. Du har klistrat dig fast i mitt huvud och vägrar lämna mig ifred. Jag saknar dig varje dag. Ibland så mycket att det gör ont, men det finns ingen jag kan prata om det med. För inte kan man ta upp en gammal kärlek med sin nya? Och det känns lönlöst att försöka ta upp det med kuratorn, hon vill inte se att det fanns ett speciellt band mellan oss. I hennes ögon var du ett hopplöst fall och jag den som försökte hjälpa dig. Att vårt förhållande var mer än sex beror enligt henne på drogerna i ditt liv. Men jag vet att det inte var så. Du försökte hjälpa mig lika mycket som jag försökte hjälpa dig. Vi var beroende av varandra. Det fungerade inte.
Allt jag skrivit hittills känns så meningslöst och ogenomtänkt att jag egentligen bara vill skrika, radera allt, gråta och plocka fram ett rakblad.
Jag drömmer om att hugga folk med kniv. Dagdrömmer. Ibland blir det så verkligt att jag känner kniven i min hand, känner motståndet när den stöter emot en annan kropp. Det kan skrämma mig ibland, när det blir så verkligt. Men jag berättar det inte för någon. Jag anses isåfall som "en fara för mig själv eller andra" och blir då inlagd igen. Men skadar jag mig själv är jag tydligen ingen fara för mig själv, så det kan jag ju egentligen återuppta.. Det känns som de inte tar mig på allvar. Enligt dem är jag inte sjuk. Jag skär mig inte, jag rispar, vilket bara får mig att vilja skära mer, djupare, för att de äntligen ska kalla det för att jag skurit mig själv. Återigen något jag inte säger högt. Vad tjänar det till? Rösterna som ibland skriker på mig skvallrar jag inte heller på. Så fort jag kommer in på någon av deras kontor blir det samma slentrianmässiga svar på deras frågor. Jag mår bra. Mina möten med er hjälper. Medicinen funkar bra. Och så vidare. Jag manipulerar dem alla. De äter ur min hand. Snart slår jag dem med häpnad. Några djupa snitt och sedan vet de inte vad som hände. Hur kunde jag, som ju mådde så bra, plötsligt göra något sådant? Det är som om de inte ens läst min journal, där det ju klart och tydligt står att jag utrycker mig bra formellt, men sämre emotionellt. (Var det där en upprepning från föregående inlägg så ber jag hemskt mycket om ursäkt.)

Jag stirrar i taket och väntar på att det ska rasa in över mig. Hela kvällen har jag tänkt på hur jag ska kunna berätta för människan jag älskar att jag kysste människan som för några år sedan älskade mig. Men som jag var oförmögen att älska tillbaka. Jag har fått rådet från min kurator att inte berätta någonting, somliga saker mår bäst i skymundan. Samtidigt fick jag rådet av mitt ex, som känner mig bättre än jag själv, att jag måste berätta det. Men vad han inte förstår är att jag inte överlever ensam, inte nu. Jag är skörare än äggskal, ibland tror jag att jag ska gå sönder bara av att röra mig. Jag vet inte. Varken in eller ut. Kan någon ge mig en komplett beskrivning av mig, så jag kan få reda på vem jag egentligen är?
Kan någon gräva en grop och lämna mig där?
Jag är osäker på om det jag känner ens är kärlek, eller bara rädsla för ensamhet.