Jag försöker att inte vara bitter när jag är bland människor. Varför ska andra plågas av mina hjärnspöken? Jag anser att jag är tillräckligt svår redan, varför göra det värre. Så varje morgon sätter jag på mig mitt ansikte och går utanför dörren. Jag manipulerar min omgivning om mitt välmående, kurator, läkare, alla lurar jag. I diagnosen läser jag att Cecilia Isberg (det är nog jag) har "God formell dock sämre emotionell kontakt. Har svårt att visa känslor." Och visst stämmer det. Jag vet hur man pratar, när jag väl måste. Men känslor vet jag ingenting om. Hur känns det när man är glad på riktigt, och hur vet man när man älskar någon? Jag gissar mig fram. En okänd känsla kopplas samman med en situation, på så vis kan glädje skapas. I själva verket var det kanske hopp, eller något helt annat, vad vet jag?
Jag känner dock till en känsla, som rotat sig i mig och blivit min vän. Ilskan. Hatet. Det fyller mina porer, förgiftar mitt blod. Det är därför jag behöver få ut det ibland. Vi kan kalla det för någon slags rening, ungefär som rehab. Jag har lovat dem att inte rena mig mer. Och jag gör som de vill för det ingår i mitt spel. Jag gör dem glada genom att låta dem tro att de mirakulöst lyckats bota mig, utan större ansträngning till och med. De anar inte att jag ljuger, jag spelar så bra. Lite dåligt mående, mycket bra. Ja, ni gör framsteg. Ja, jag mår bättre. Det gör jag inte, men jag låter er tro. Egentligen vill jag skära upp mina handleder framför er alla och skratta medans världen färgas röd. Men det får jag inte säga högt, någon kan ju bli orolig.
Jag har slutat ta mina mediciner. Det börjar med att jag glömmer, och när jag väl kommer på att de måste tas har jag ingen lust. I min värld hjälper de inget. Jag har ändå en demon inom mig som skriker åt mig för minsta snedsteg. Ge mig det starkaste ni har.

Man kan nog beskriva mig som en underlig människa. Jag kan till exempel inte kräkas. Det är inte en positiv egenskap, som många verkar tro. Inte heller kan jag gråta när man "ska". Däremot går det utmärkt i de mest opassande situationer. Ja, jag är nog ganska underlig..