Det är en kylig vinterdag i början av december. Rökmolnen står ur våra munnar likt röken från ett gammalt ånglok. På marken ligger snön så vit, reflekterar minsta solstråle och bländar oss där vi går. Sakta för att inte halka omkull.

Visst vore det allt trevligt om jag kunde återuppta min blogg med en sådan början? Istället måste jag börja såhär:
Det är en gråmulen vinterdag i början av december. Regnet hänger tungt i luften och solen har inte visat sig på vad som känns som flera år.
Vem var det som sa att luft är genomskinlig? Är det något jag hittat på eller har vi inte fått lära oss det som små? Hur som helst är det en lögn. Luften är inte alls färglös, det ser jag ju med egna ögon. Den är blå. Som om Gud lindat in oss i blått siden. Och genom allt det blå lyser gräset grönare än någonsin, som om det äntligen vågar gro.
Det där lät oroväckande vackert. Förskönat. Det var ju inte alls så jag upplever allting när jag kollar ut.
Jo visst, luften är blå, gräset är grönt. Och jag tror nog att jag vill beskriva det som att Gud lindat in oss i siden. Men han drog åt för hårt, virade allt för många varv. Det är som om vi fastnat i en gardin som plötsligt känns så tung.
Jag kollar ut genom fönstret och möts av min egen spegelbild. Långt där borta kör en gul bil från Posten förbi, men framför mig är min reflektion i vägen. Den är fulare än någonsin. I själva verket är den så ful att jag blir rädd. Ser jag ut sådär? Mina ögon är så små, råttögon, med mörka skuggor under sig. Min näsa är krokigare än förut och jag är genomskinlig.
Men det saknas något… Jag kan inte sätta fingret på det. Varje gång min blick snuddar vid det okända raderar min hjärna alla minnen av det.
Kanske är det att mina mungipor är riktade neråt. Nästan ända ner till Lucifer når de. Så känns det. Och nu kan vi väl säga att det är det jag inte kan sätta fingret på, mungiporna.

Jag sitter i skolan, på svensklektion, och är menad att arbeta fram ett muntligt föredrag inom svensk språkhistoria. Största delen av lektionen gick åt till att läsa på folks fullkomligt värdelösa bloggar (Kissie, Dessie...) och bli arg över hur något så idiotiskt kan bli känt. Därför ska jag börja blogga igen. Det är min dröm, min passion, jag är född att författa och ingen överredigerad fjortis (yes I did) ska stå i min väg! Kan de bli kända på att vara motsägelsefulla och hatade så borde väl jag klara mig en bit på vägen genom att skriva om något lite vettigare. (lägg väl märke till ordvalet lite)

Nu lossade plötsligt Gud på tyget lite. Himlen kikar sig fram genom molnen och vi kan nästan få luft igen. Känner du att du kan andas? Trots att det är svårt, ungefär som genom ett sugrör, så andas vi! Våra lungor får smaka den ljuva sötman av syre. Lite i taget.
Men det höll i sig ett ögonblick. Återigen snurrar Gud in oss i sitt siden tillverkat av de vackraste änglar. Det är Hans kärlek vi känner, den kväver oss långsamt.

Som sagt förvaltar jag just nu min tid i skolan. Strindbergs Röda Rummet ska visst mitt föredrag handla om. Det var ju intressant.
Jag är så nära ett sammanbrott, min spegelbild visar mitt riktiga jag, dolt från omgivningen. Är det fullkomligt förståeligt att vilja plocka upp datorn för att slänga den i väggen? Försök inte intala mig att jag mår bra, jag har själv sagt det så länge. Man mår inte bra om man känner tårarna lägga sig som en skyddande hinna över ens ögon, när läraren frågar vilket ämne man valt. När man ständigt är arg och slår sig själv blå.
Tre nätter har jag spenderat på mitt golv. Placerad mellan dörren och skrivbordet, med en filt och kudde. Sängen står obäddad, ovänlig, tom. Det första dygnet fanns jag knappt. Jag låg på golvet och kollade på lampan som reflekterade bilarna från gatan nedanför. Det andra dygnet började jag röra mig. Jag vågade inte falla för djupt i avgrunden, tvingade mig att städa, för att slippa ta itu med mig själv.
Nu är jag här, bland folk. Kan man kalla mig levande? Jag vet inte. Jag tror jag är död men jag kämpar vidare. Ännu vill min kropp, min själ, inte ge upp detta. Jag tror på hoppet, livet. Gud håller mig fast. Knuten i en fiskelina kastas jag omkring efter Hans rörelser. Detta ska jag klara.

Men ännu är jag inte redo att resa mig från golvet. Där ligger jag kvar, några nätter till. Kanske bryter jag ihop, men så länge någon står bredvid, så länge någon drar upp mig, då kommer jag gå bland er.

Detta är början på en ny era. Här har ni min blogg. Ta den, sluka den. Kyss den om ni vill.
(Ni får gärna kyssa den)