Jag fick 20 identiska sms i rad idag. De framkallade en reaktion jag inte trodde var möjlig. Som om vibrationen väckte demoner i min kropp som genast förstod vad det var frågan om.
Jag föll så hårt mot marken. Bröt varenda ben i min kropp. Sträckte varje muskel i mitt försök att hänga kvar i verkligheten. Kanske låg jag där bara i några minuter, kanske timvis, vem vet?
Där låg jag i alla fall. Som ett foster i täckets livmoder. Skakandes, gråtandes. Bortom tröst. Det enda jag kunde tänka när jag låg där var "Jag måste gå till Monica". Monica är min barnmorska, som sade till mig att nästa gång jag känner att jag mår så dåligt som jag gjort ska jag komma till henne så skickar hon mig direkt till psykolog. Men hur ska jag kunna ta mig in till centrum om jag inte kan röra mig ur sängen? Det var som om jag blivit förlamad, samtidigt som någonting inom mig skrek. Kanske ljöd skriken ur min mun, det kan jag inte svaret på. Vad jag vet är att jag slog, sparkade och kastade saker. Det var en brottningsmatch med osynliga demoner. De ville äta upp mig, suga ut min själ, tugga i sig mitt hjärta.

Jag vann. För denna gången. Endast med sömnens hjälp. Jag väcktes sedan av att det ringde. Återigen väcktes demonerna av vibrationerna. De klöste och bet. De skrek med gälla röster och jag sprang.


Frosten har kysst marken vit. Slickat den hård. Hela världen luktade kyla när jag gick utanför dörren. Jag ville smaka. Känna vintern fylla mig. Men inte kan man lägga sig ner och slicka på marken, man vet ju aldrig vem som ser. Vad jag däremot kan göra -här i min ensamhet i biblioteket- är att stoppa fingrarna i munnen. Jag kan låta min varma tunga leka med dem, suga i mig dess kyla. Kylan som snabbt fyller varje kubikcentimeter av min kropp. Den vill jag ha i mig. Jag vill känna att jag lever.

Jag minns inte när, men jag läste i en bok en gång. Om en man som ställde sig fullt påklädd i duschen för att sedan gå ut i minusgrader. Det vill jag göra, tänkte jag när jag brottades med demonerna. Jag vill kasta mig i duschen nu för att sedan springa ut, lägga mig i gräset, och frysa. Men så kom jag på att det inte är kallt. Visst lurar frosten oss genom att måla allting vitt, men temperaturen ligger ju fortfarande runt noll.
Det var en annan bok. Kvinnan fick en allergisk reaktion mot stressen i storstaden. Så hon gick. Hon bara vandrade iväg och slutade inte gå. Hon livnärde sig på växter och annat hon kunde få tag på i skogen, och undvek människor. Precis så vill jag också göra! Men det vet jag ju att det inte går. Vart skulle jag gå? Hur skulle jag kunna ge mig av sådär, jag som är rädd för att gå in på bankkontoret själv? Nej, jag får helt enkelt ligga kvar i min säng och slåss med demonerna. Kanske vågar jag gå till Monica imorgon och berätta hur rädd jag är.

För inte kan man väl få panik av ett par sms, det är ju skrattretande. Trots det skrattade jag inte alls, jag dog.