Allt började med stora bomullstussar som föll mot marken. Långsamt seglade de, njöt av varje sekund. Med fallande bomull kom glädjen i vågor. Fyllde min nakna kropp och bildade ett knappt märkbart leende på mina fuktiga läppar.
Bomullen föll allt snabbare, blev allt mindre. Vinden fångade de vita små prickarna och tog dem med på lek. Runt, runt flög de, som i en bergochdalbana. Tills även de föll till marken. Precis som jag.
I samma takt som snöflingorna blev mindre och föll snabbare, i precis samma takt, växte min ångest.

Utanför mitt fönster finns ett tak som samlar upp all den snön vår Gud kastar mot oss. Jag sträckte ut mina händer och samlade upp den. Kramade den till en boll, och stoppade den innanför tröjan. Det var som om Gud själv slickade min kropp. Mina bröst, revben. En liten pöl i naveln som svämmar över och rinner nedåt. Höftbenen minskar farten, tills den hittar en väg. Längre nedåt. Vid troskanten stannar den, lämnar en fuktig fläck. När snöbollen smälter ytterligare är trosorna ej längre ett hinder. Snabbt rinner smältvattnet längs mina innerlår ända till tårna.
Jag står i en pöl av vatten och min snöboll är försvunnen.

Snön smeker oss kalla, väcker våra sinnen. Känner du hur de små, små håren på dina lår reser sig? Hur den kyliga vinden klappar din kind, viskar i dina öron.
De små, snabba flingorna blir åter stora, graciösa. Jag vill äta dem! En efter en ska de smälta mot min tunga. Flera av dem ska landa i min mun, näsa. De ska attackera mina ögon, som ej vill ha dem kvar. Och om jag kunde skulle jag klätt av mig naken. Lagt mig i snön. Gjort en ängel att hänga på kylskåpet. Vitt mot vitt. Aldrig något svart.
Istället går jag påklädd. Tröja, jacka. Halsduk upp över näsan. Känner snön pressas samman under min vikt. Där jag går blir jag alldeles vitprickig. En omvänd dalmatin. Jag motstår snabbt en impuls att kasta mig på marken och rulla runt. Man vill inte framstå som galen.
Varje dag förbannar jag mig själv för alla impulser jag motstår. De gånger jag inte motstått dem har varit underbara. Som gången då jag tog en stor tugga av en gran. Eller när jag kysste ett träd. Smaken från dess bark tillfredsställer fortfarande mina smaklökar. En smak av fukt, mossa, trä. Men också något annat. Regnet och solen hade satt sin prägel i den. Fåglarna hade gett den en smak av elegans. Hela naturen blev ett med mig i den kyssen.
Tro nu inte att jag lämnade trädet sedan, efter att ha bara tagit det jag ville ha. Nej, jag stod där och kramade det väldigt länge. Tackade för upplevelsen, upphöjelsen. Jag tror änglarna var mig nära just i den stunden, ty jag kände hur de log.