Jag gick långsammare mot spåret. Den enda tanken som upptog mitt huvud var ingen tanke så mycket som ett konstaterande. Kommer tåget nu fortsätter jag gå, rakt ut på spåret. Om och om igen. Samtidigt som jag andades in, in, in, ut, ut. Ett försök till struktur i det kaos som kallas jag. Tre andetag in, två ut. Precis som jag andats de senaste 2 kilometrarna.
Om tåget kommit två minuter tidigare hade jag inte suttit här nu. Jag var ett tiotal meter bort när jag hörde varningssignalerna, vände mig om och såg bommarna sjunka och rödljusen blinka. Två minuter. Etthundratjugo sekunder. Inombords skrek jag, utanpå stod jag stilla och teg. Ett krig pågick inom mig. Jag skrek, slog, sparkade på Demonen. Han hånskrattade och skickade impulser från min hjärna. Jag hörde mig själv säga saker. Du är ful. En fet kossa. Totalt värdelös. Det var min röst, mina ord, mina fingrar som rev allt de kom åt. Men det var han som styrde. Min vän Demonen som jag matar med choklad och kliar under hakan. Jag livnär honom och han har inga planer på att lämna mig.
Ni ser honom inte. Ni kan omöjligt se på mig att han existerar. Han får mig att skratta och leka clown. En tjugofyratimmars charad. Och jag vet att den lurar er, jag är en naturbegåvning. Teaterhögskolan nästa. Referens: mitt liv.