Jag satt inuti mig själv och såg ut. Det var någon annan som hade övertaget, någon styrde min kropp och det var inte jag. Jag är nästan säker på att det inte var demonen heller, det kändes annorlunda. Som att det var jag - fast en annan jag. Mina öron var stängda under hela 3,5 timmarslektionen, handen som höll pennan fyllde frenetiskt i samma linjer igen och igen. Och igen. Sakta fylldes det linjerade pappret med svart bläck. Kladd. Monster. Vanföreställningar. Fortfarande var det inte jag. Jag satt nu utanför och såg på denna varelse med ett krampaktigt grepp om pennan. Som om den var det enda som höll henne vid liv. Jag hörde hennes tankar, kände en del av hennes ångest. Och kanske var pennan för henne en livboj i en isvak. Något att klänga fast vid och aldrig släppa förrän man tagits till säkerhet. En varm famn i vinterkylan. Tårarna pressade mot hennes ögonlock och inombords skrek hon åt sig själv. Bet ihop käkarna så hårt att hon var säker på att tänderna skulle trilla ur. För vad gör det egentligen för skillnad? Hon ska ju ändå dö snart. Inte kan hon leva resten av livet, så funkar det inte.
Det blev lunch och jag har inget minne av att jag ens åt. Jag var nog fortfarande avstängd. Utslängd från min egen kropp, utan tillgång till mina tankar och känslor. Jag gick på autopilot som höll i sig. Engelska. Jag kunde lyssna på berättelsen. Poe's The black cat. Visst kunde jag. Och läsa den kunde jag också. Jag ljög. Min autopilot är inte så utvecklad. Jag satt inuti mig själv och såg ut genom ett fönster. Inifrån såg jag min glasartade blick riktad direkt mot luften. De uppgivna rörelser man endast finner hos någon som känner att hon inte riktigt finns. Livet är inte gjort för henne. Rättning: Hon är inte gjord för livet. Hörlurar för att dränka det tysta skriket inuti huvudet. Mitt skrik. Tack för försöket, men det räckte inte till. Are you okay? Svar ja. Autopilot. Jag, bankandes på rutan. Skrik blandat med musik. Nej jag är inte okej. Jag ljuger, spelar spel. Jag är en naturbegåvning när det kommer till att spela teater.  Ett leende och en tonhöjning så är allt bra. Inuti slår jag mig själv. Vart håller Demonen hus? Han är inte här, eller har han bytt skepnad? Förklätt sig till mig och sakta börjat ta över? Jag ropar på honom. Lockar med gott och kli under hakan, kom lille vän. Men han lurpassar. Slår till när jag är svag.
Jag kom hem och skrek ner i madrassen. Ingen ska höra. Ingen ska se. Du satt och klappade mig på huvudet och frågade var mina mediciner fanns. Jag skrek ännu mer. Bankade på rutan gjord av plexiglas. Släpp ut mig! Men jag satt där jag satt och sitter där än. En fot och några fingrar börjar jag få in i springan som öppnats i den icke-existerande dörren till mig själv. Snart är jag stark nog att bända upp den och bli jag. Imorgon får jag kanske ha kontrollen över mig själv igen. Det blir så jobbigt att vara åskådare efter ett tag.

Vem är min autopilot?