Orden stockar sig inuti mig. De skriker åt mig att släppa ut dem, men någon håller dem tillbaka. Med högafflar och facklor utgör demonerna en ogenomtränglig barriär. Han har förökat sig, Demonen. Kallat på förstärkning och håller i denna stund på att överta min kropp, bit för bit. Jag avskyr honom men trots detta kan jag inte låta bli att smeka honom, klia honom under hakan om kvällarna. Tända ljus och en kopp te, spinn likt en katt, älskling. Kalla det hatkärlek. Jag kan känna hur han gräver in sina klor djupare i mina armar. Han drar i mina nervtrådar så jag skriker av njutning. Det är nästan orgasmiskt.
Allt är inte bra. Jag kanske säger det när ni frågar, men så är inte fallet. Ni säger att jag ser piggare och gladare ut, hur kan det komma sig när mitt inre bara blir tommare och tommare. Kan ni inte se att Demonen äter upp mig?
Han behandlar mig som häxan behandlar barnen i sagan. Göder mig för sin egen skull. Jag kan inte sluta äta trots att kilona dras till mig likt magneten dras till järn. Min mage växer. Jag är gravid med onskan själv efter en vild natt med djävulen. Han är slug. Så vacker och ståtlig. Oemotståndlig. Gud, förlåt mig. Jag föll för frestelsen och nu måste jag sona mitt brott. Jag ska känna smärtan som jag själv dragit över mig. Ty är allt detta inte mitt eget fel så säg? Var det någon annan som gav mig ärren på mina armar? De som ständigt förvärras. Demonen vet när han ska slå till. Han vet att medicinerna gör mig svag och ensamheten slår ner mig.

Jag har fått ett nytt vapen. När vi båda var som svagast drogs vi till varandra. Minus mötte minus, de sårade djuren fann varann efter massakern på savannen. Han håller mitt huvud ovanför vattenytan, slår bort Demonen när han närmar sig. Men han lurpassar. Demonen. Han vet när jag är ensam ty han är sammanvuxen med mig. Han ser genom mina ögon och hör mina tankar. När jag gråter tröstar han och ger mig rakblad. En äkta vän. Tager du denna man...