Vad är meningen med att kämpa så hårt för att ta sig upp när man faller ner igen för minsta lilla?
Jag försöker tänka positivt och påminna mig själv om att jag har folk som tycker om mig, men varför ska jag tänka så för att bli glad när ett par strumpbyxor gör att jag blir nedslagen till botten? Fallet blir hårdare ju högre upp man kommit, är det då inte lika bra att hålla sig nere på botten konstant och slippa slå sig sönder och samman?

Ett par strumpbyxor ja. Det är de som förstörde hela denna dagen och nu sitter jag och kan inte sluta gråta. Det är fascinerande hur patetisk en människa kan vara. Här var jag lite glad och skulle klä på mig för att gå ut och träffa folk men hittar inga strumpbyxor och får därför ett utbrott och faller ihop i en liten hjälplös hög. Det är nu jag behöver alla er, ni som säger att ni finns här för mig. Vem finns hos mig när jag brutit samman ännu en gång? När jag verkligen behöver er är jag ensam, hjälplös.

Nu ska jag gömma mig under täcket där inga spegelbilder kan påminna mig om mitt misslyckande.