Jag vet om att jag föddes men jag minns det inte, det finns ingen som kan minnas sin egen födsel. Jag fyllde år på samma datum men jag minns väldigt lite från min barndom. Mina första 13 år är suddiga och bortglömda. De få sakerna jag kan framkalla är en födelsedag, en julafton och några vanliga dagar i skolan. Men inget minns jag tydligt. Dock minns jag nätterna jag grät mig till sömns, jag känner fortfarande kylan från fönstret blanda sig med mina varma tårar. Det var inte bara ensam i min säng jag grät, ibland orkade jag inte hålla emot längre och började gråta i bilen med min familj. 

  Jag var barnet som stod ensam mot en vägg på rasterna och observerade de andra barnen som sprang omkring. Hon som sprang framför bilarna för att se om jag blev påkörd, som vid åtta års ålder slog sönder porslinsfigurer och tavlor för att jag hatade mig själv så mycket. Min uppväxt var verkligen inte lätt. Visst blev jag inte våldtagen av min pappa, jag blev inte slagen av min mamma, men utöver ensamheten och mobbningen i skolan hatade jag mig själv så mycket att jag började gråta när jag kollade mig i spegeln. Innan jag fyllt fem hade jag redan träffat en psykolog, i fjärde klass träffade jag ännu en, efter ett antal kuratorer. Jag minns ingenting från våra möten.

  Skadorna började när vi flyttat till Malmö. Jag tänkte inte tanken på att skära mig själv, istället bet jag en eftermiddag av allt skinn på min knoge. Till min mamma blev förklaringen att jag skrapat emot en tegelvägg och hon trodde mig. Jag kunde inte göra samma sak igen så jag tog till rakbladet på låret. Inget allvarligt, bara en liten flykt från verkligheten. Detta var innan jag upptäckte hur böcker kan leda en in i samma tillstånd av eufori. Jag fortsatte skära mina ben, där finns det ju ingen som ser. Självhatet från min barndom hade blivit värre och jag hatade allt som hade med min kropp att göra. Jag mådde illa av mig själv. Det ledde till mina första tankar på självmord. Jag var nära att hoppa från en närbelägen bro, rakt ner på tågspåret men en underbar vän hindrade mig. Han blev min ledstjärna, jag började leva mitt liv för honom. Självmordstankarna fortsatte smyga sig in i min vardag. Det tär på en redan skadad människa att höra hur ful, dålig och oälskad hon är. Man klarar endast av en liten dos och min bägare fylldes för längesen. Rakbladet hittade sin väg till armarna och blodet som rann var ren kärlek, lycka. Jag hade hittat min tillflykt. Jag lyckades inte dölja såren tillräckligt väl och vid 17 års ålder skickades jag till en tredje psykolog. Jag vägrade gå dit. Somliga människor pratar om sina problem, andra inte. Jag passar in i kategori B. Jag mår bra, jag behöver inte detta. Det var orden som passerade mina läppar. Jag har alltid varit en bra lögnare, jag vet när man ska skratta och vara glad. Lögner var allt det var. Jag mådde verkligen inte bra men jag kunde inte riskera att skickas tillbaks till psykologerna. Mina armar räddades på det viset från att se hemska ut. Istället attackerade jag mina bröst, höfter, revben, allt som ständigt döljs under lager med tyg. Där är jag illa tilltygad. Där hittar du smärtan från min barndom. 

   Förut nämnde jag att jag inte pratar. Det är sant. Jag observerar. Ständigt studerar jag människor och hur de beter sig i olika situationer. Hur reagerar de? Jag har därför blivit bra på att skapa mig en uppfattning om människor väldigt snabbt. Det är en bra egenskap antar jag men ändå väljer jag alltid fel sällskap. Eller, egentligen väljer jag inte. Man får ta vad man har heter det väl? Jag förlorade mina vänner och jag vet inte hur. Jag minns som sagt inte så mycket. De orkade nog inte med mitt humör och självhatande och jag förstår dem. Det är jobbigt att behöva ta hand om någon annan, då är det mycket lättare att strunta i det och istället ägna sig åt sig själv. Jag står inte själv ut med mig så varför skulle de? Nej jag kan sitta här med mina böcker och observera folk. Glömde jag nämna att jag läser konstant? En bokmal är vad jag är och alltid varit. Böcker är så mycket lättare att förstå sig på än människor, böcker gör det lättare att förstå sig på människor. 

   Min framtid har aldrig funnits, ändå har den kommit. Jag såg mig själv aldrig bli äldre än 18 och här sitter jag nu, fem dagar ifrån 19 och jag lever. 19 år med drömmar om självmord. Jo det är sant, på nätterna planeras mitt självmord i detalj. Rätt läskigt när man tänker på det. Men jag har en del detaljer kvar och min tid ska jag spendera väl. Folk säger åt mig att leva men hur kan man leva om man aldrig velat? Allt kommer bli bra så småningom.